”Många hinder mot demokrati i Ryssland”

Hans Ingvar Roth

Ledarkult och kollektivism brukar anges som svar på varför Ryssland är en auktoritär stat. Men även bristen på stora städer kan ha bidragit till att landet aldrig har utvecklats demokratiskt, skriver Hans Ingvar Roth, professor i mänskliga rättigheter.

Det här är en kommenterande text. Analyser och åsikter är skribentens egna.

Den tyske filosofen Immanuel Kant uttryckte i sin bok Om den eviga freden (1795) att en värld med konstitutionella republiker är en nödvändig förutsättning för att uppnå en evig fred i världen. Majoriteterna i sådana republiker skulle nämligen aldrig gå ut i krig mot varandra om det inte just var för att försvara sig själva och ländernas suveränitet. Kants tankegångar bildar bakgrund till en välkänd sanning inom freds- och konfliktforskningen. Denna sanning är att demokratier aldrig går ut i krig mot andra demokratier. Krig uppstår bara när en diktatur eller en auktoritär stat är inblandade, vilket det aktuella kriget i Ukraina tydligt vittnar om. För Eleanor Roosevelt och de övriga delegaterna i FN, som skrev FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948), var också respekten för de mänskliga rättigheterna helt nödvändig för att garantera världsfreden. Respekten för dessa rättigheter – både i de små sociala sammanhangen och inom storpolitiken – kunde nämligen förhindra att brutala tendenser fick ta överhanden.

rysk specialpolis
Trots alla hinder visar senaste tidens protester mot kriget i Ukraina ett stort mod hos vissa delar av den ryska befolkningen, skriver Hans Ingvar Roth, professor i mänskliga rättigheter vid Stockholms universitet
Bild: Getty images

Maktfullkomliga ledare

Ryssland är i dag som bekant en stat som saknar den liberala demokratins kännetecken. Bland dessa kan nämnas yttrandefriheten och de övriga mänskliga rättigheterna, politisk pluralism och en rättsstatsidé. I stället präglas landet av en alltmer maktfullkomlig ledare som omger sig med ja-sägare. Enligt det oberoende amerikanska forskningsinstitutet Freedom House fick Ryssland också bara 19 poäng av 100 beträffande respekten för grundläggande friheter år 2022. Rysslands personalistiska regim skiljer sig även från auktoritära enpartistater där partiet har en dominerande roll, såsom i fallet Kina med det kommunistiska partiet CCP. ”Enade Ryssland” har i stället blivit Putins marionettparti. Samtidigt som ett personalistiskt system ger den aktuella ledaren en tillfällig hegemoni, har detta system en särskild brist när det gäller övergången från en ledare till en annan. I partidominerade stater sållar nämligen det dominerande partiet ut tänkbara ledarkandidater inför framtiden, vilket ger uttryck för en viss meritokratisk hållning.

Befolkningen i Ryssland har trots den starka åsiktskontrollen från regimens sida varit splittrad beträffande det pågående kriget i Ukraina. Under våren har människorättsaktivister, bland annat i S:t Petersburg, skanderat ”No to War” och krävt ett slut på kriget i Ukraina. Inte minst har olika HBTQ-grupper varit aktiva i protesterna. Som flera kommentatorer har påtalat har den stora majoriteten dock varit tyst, liksom landets oligarker. Flera oligarker är nämligen beroende av Putin. Många medborgare är även rädda för att protestera på ett mer öppet sätt. Det ryska facket (FNPR) stödjer dessutom Putin och invasionen av Ukraina. Medlemmar av människorättsorganisationer lever också farligt i Ryssland genom att de ofta stämplas som utländska agenter av regimen.

Rysslands ”demokratiska undantag”

Ryssland är jämte Kina ett exempel på en stormakt som helt har misslyckats med att demokratiseras och liberaliseras under 1900-talet. Expansionen av ekonomiska friheter och ett marknadstänkande åtföljdes inte av några politiska friheter såsom många i väst hade hoppats på. Det enda undantaget i fallet Ryssland var några år i början på 1990-talet då Boris Jeltsin blev president efter Sovjets fall. Först bejakades en större yttrandefrihet då regeringen ville ha kunskaper om medborgarnas livsvillkor. Men när internet kom begränsades yttrandefriheten i både Ryssland och Kina med stormsteg. Rädslan hos regimerna var då att internet kunde användas för politiska mobiliseringar som kunde ifrågasätta deras maktinnehav. Tidigare under detta sekel hade också tsaren Nicholas II försökt skapa en lagstiftande församling 1905 (duma) med en relativt bred representation från landsbygden och städerna – dock med en övervikt för eliten. En kort period under 1917 var ett annat ”demokratiskt undantag”.

Hur kan denna frånvaro av demokrati i Ryssland förklaras? Till skillnad från flera andra stater som blev självständiga efter järnridåns fall 1989 har en demokratisk kultur i Ryssland haft mycket svårt att få genomslag. Den långa historien talar även sitt tydliga språk i detta sammanhang. Landet skapades som en monarki med utgångspunkt i storfurstendömet Moskva och expanderade österut under 1500-talet genom den förste krönte tsaren Ivan den förskräcklige. Freden i Nystad 1721 innebar även att Tsarryssland började expandera västerut. Monarkin utvecklades med andra ord till ett alltmer vidsträckt imperium. Efter den ryska revolutionen 1917 då tsarväldet avskaffades levde imperietanken kvar både geopolitiskt och ideologiskt, men då inom ramen för den kommunistiska statsbildningen Sovjet. Nästan hela Rysslands historia har med andra ord varit präglad av ett auktoritärt styre och av kollektivistiska ideologier, såsom kommunismen och skilda former av nationalism.

Kyrkans koppling till staten

Den rysk-ortodoxa kyrkan har inte heller uppmuntrat ett ifrågasättande av staten. Tvärtom har kyrkan en intim koppling till makthavarna, vilket illustreras av den nuvarande patriarken Kirills nära förhållande till Putin. Ett naturrättsligt tänkande, alltså den uppfattning som finns i Västeuropa att människor har rättigheter som är objektiva och naturgivna, har också lyst med sin frånvaro i det ryska rättstänkandet, förutom under en kort tid i tsarväldets slutskede. Den ritualistiskt präglade ortodoxa kyrkan med en frånvaro av predikningar och politiska budskap har varit en hämsko för en social aktivism. I jämförelse med andra kristna kyrkor, såsom vissa av de katolska och de protestantiska, har alltså kampen för mänskliga rättigheter ofta lyst med sin frånvaro inom de ortodoxa kyrkorna. Andra Vatikankonciliet inom den katolska kyrkan (1962–1965) öppnade nämligen upp för aktivism gällande mänskliga rättigheter och inspirerade till befrielseteologin i Sydamerika som betonade sociala rättigheter.  De protestantiska kyrkorna har å sin sida kämpat för ”individualistiska” mänskliga rättigheter såsom tanke-, religions- och samvetsfrihet genom århundradena.

En revanschistisk nationalism och en imperieambition har också varit tongivande hos Putin med målet att återbörda flera av de länder som blev självständiga efter Sovjets fall till Ryssland. Allt detta har varit en dålig jordmån för demokrati och mänskliga rättigheter. Nationalismen prioriterar nämligen den nationella gemenskapen framför den enskilda individen – och – imperiebyggandet betonar ofta expansionism och landets ära framför den enskilda människans väl och ve. Hos ryska nationalister finns det dessutom en föreställning om en rysk exceptionalism. Den ryske ideologen Alexander Dugin, som myntat begreppet ”den ryska världen”, menar att Ryssland är en unik organisk blandning av de mest värdefulla kulturella dragen i världen. Dugins tankegångar har också starkt påverkat Putin och flera i hans närkrets.

Välkommen till

Hjärndagen

Välkommen till en spännande heldag med föreläsningar om den senaste hjärnforskningen. Fredag 11 november kl 9–16. Oscarsteatern, Stockholm.

Läs mer och boka!

En vanlig förklaring till frånvaron av en demokratisk kultur i Ryssland är vidare den långvariga och seglivade ledarkulten där de ryska invånarna genom århundradena blivit vana vid att styras av en stark ledare (tsaren eller ”lillefar” i gängse språkbruk). Bland Rysslands härskare framstår Peter den store, som regerade mellan 1682 och 1725, som en av de mest inflytelserika tsarerna i Rysslands historia, både kulturellt och ekonomiskt. (Putin har också uttryckt sin stora beundran inför Peter den store vid flera tillfällen.) Efter sitt maktövertagande 1924 fick Josef Stalin benämningen ”lillefar” i breda folklager trots hans brutala och totalitära styre. Arketypen ”lillefar” tycks också leva kvar hos flera av Putins anhängare. Under Putins styre har även landet centraliserats ytterligare och gått i en alltmer odemokratisk, totalitär riktning. Putin utser till exempel numera landets alla guvernörer. Korruptionen är legio och inskränkningar av pressfriheten har varit ständigt förekommande under de senaste tjugo åren. Vid det senaste valet 2021 fick Putins parti över 50 procent av rösterna utifrån officiell statistik, men inga valobservatörer från den internationella organisationen OSSE tilläts bevaka valet.

Städers betydelse för demokrati

Men det finns forskare som inte bara lyfter fram auktoritära, kollektivistiska ideologier och teologier samt seglivade tankemönster som förklaringar till frånvaron av demokrati och mänskliga rättigheter i Ryssland. En sådan forskare är den amerikanske statsvetaren David Stasavage som anlägger ett brett geografiskt och ett långt tidsmässigt perspektiv i boken The decline and rise of democracy – a global history from antiquity to today (Princeton University Press 2020). Stasavage menar att den kanske mest centrala förklaringen till att mer demokratiska samhällen växte fram i Västeuropa under medeltiden till skillnad från i Ryssland var att stadsbefolkningarna fick en tydlig representation i de politiska församlingarna i väst. Inte bara adelsmän och präster var representerade. Regenterna i Europa insåg nämligen efterhand att de framväxande städerna utgjorde en växande inkomstkälla. Stadsbefolkningen kunde bidra till att samla in skatt till regenten om de gavs platser i lagstiftande och rådgivande församlingar. Regenterna var även beroende av den information som kunde ges av stadsbefolkningen när det gällde vad och hur mycket som producerades i städerna. Ryssland hade dock till skillnad från Västeuropa förhållandevis få stora städer. De flesta städer som fanns i landet ansågs inte heller vara särskilt betydelsefulla av de styrande. De små städerna var också utspridda inom ytterst vidsträckta områden och de långa avstånden i landet gjorde det dessutom svårt att resa till de politiska församlingarna.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag

Den stora jordbruksbefolkningen i Ryssland hade däremot kunnat utgöra en motor för en demokratisk utveckling åtminstone lokalt, enligt Stasavage. Eftersom landet var så stort borde det ha funnits möjligheter för många jordbrukare att lämna sina hemtrakter om de var missnöjda med den lokala politiken. Olyckliga omständigheter, såsom den klimatbetingade hungersnöden 1601–1603, tvingade dock jordbruksbefolkningen att binda upp sig alltmer till de lokala adelsmännen, vilket innebar att deras friheter kraftigt beskars. Livegenskapen avskaffades först 1861.

Hans Ingvar Roth

  • Professor i mänskliga rättigheter vid Stockholms universitet.
  • Har tidigare arbetat med mänskliga rättighetsfrågor såsom ämnessakkunnig vid Justitiedepartementet och som Human Rights Officer för OSCE i Bosnien.
  • Hans senaste böcker är Diskriminering (Studentlitteratur 2021) och P.C.Chang and the Universal Declaration of Human Rights (Penn Press 2018).

Stasavages bok presenterar en tankeväckande historia om hur auktoritära tankesätt har kunnat fortleva i ett land som Ryssland trots framväxande globala värderingsmönster, mönster som just accentuerar värdet av demokrati och mänskliga rättigheter. Hindren gentemot en demokratisk utveckling i Ryssland har således varit många genom historien. Men den senaste tidens protester mot kriget i Ukraina visar, trots alla hinder, ett stort mod hos vissa delar av den ryska befolkningen. Ett sådant mod är helt nödvändigt för att befrämja demokratin och de mänskliga rättigheterna i Ryssland på längre sikt.

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor