”Med marina isar händer det fort”

Nu har forskare för första gången kunnat konstatera att ett istäcke, över en kilometer tjockt, sträckte sig över hela Norra ishavet så sent som för 140 000 år sedan. Istäcket var en så kallad shelfis, en nästan platt flytande is som hänger samman med inlandsisen. Upptäckten bekräftar en hypotes som funnits ända sedan 1970-talet men som inte kunnat fult ut undersökas. Med hjälp av isbrytaren Oden och avancerad ekolodsteknik har forskarna nu kunnat läsa av botten vid Lomonosovryggen, en grundare del av Norra ishavet som sträcker sig mellan norra Grönland och den Sibiriska kontinentalsockeln på omkring 1 000 meters djup. Martin Jakobsson är professor vid Stockholms universitet och var forskningsledare på den andra delen av en 90-dagars expedition till Arktis.

 Varför har ni gjort expeditionen?

– Vi måste lära oss mer om hur isarna har sett ut tidigare och hur is-systemen har fungerat för att kunna säga något om framtiden. Vi har sedan 1970-talet kunnat följa isens utvecklig med satellitbilder. Men det är ett väldigt kort ”snapshot” av verkligheten. Vi har sämre bild av hur det ser ut i ett längre perspektiv. Det vi vill komma åt är hur dynamiken faktiskt fungerar och vad vi kan förvänta oss. Oftast beskrivs isars tillbakadragande som en långsam geologisk process när det lika gärna kan röra sig om språngbrädeshopp. Med marina isar händer det fort. Riktigt stora shelfisar finns idag bara i Antarktis. Det finns mindre inne i fjordar på Grönland och vid några andra arktiska öar. För att kunna bedöma shelfisarnas roll och bättre förutsäga vad som kommer hända med dem behöver man se det historiska perspektivet också.

 Vad har ni kommit fram till?

– När vi besökte Lomonosovryggen första gången 1996 hade vi sämre teknik och då såg vi bara nötta toppar på ryggen och trodde att det var djupa isberg som dragit fram där. När vi nu kom tillbaka nästan 20 år senare med bättre instrument kunde vi konstatera att det faktiskt var en shelfis som gjort tydliga flödeslinjer på botten som vi också kunde datera. Det var en dröm att återvända med moderna instrument. Och dessutom var det kul att kunna bekräfta hypoteser som man själv tidigare avfärdat för att de verkade lite för knasiga.

 Hur går ni vidare?

– Grundforskning är pusselbitar man hela tiden lägger för att få en klarare bild och för att lära sig hur dynamiken fungerar. Det tar lång tid att bilda så tjocka shelfisar och förhoppningsvis kan vi se vad som hände och hur snabbt de försvann. Arktis är dåligt kartlagt och än så länge har vi bara skrapat på bottenytan. Det kommer ta sin tid men det är väldigt spännande och varje gång vi tar en mätning är det en nyhet, men om man skulle kunna dränera Arktis och flyga över med flygplan hade det underlättat arbetet minst sagt.

Expeditionen ingick i ett stort projekt som heter SWERUS-C3 där forskare från flera universitet i bland annat Sverige, Ryssland och USA medverkade.

På 1960-talet teoretiserade glaciologen John Hainsworth Mercer att det borde ha funnits en stor shelfis över norra ishavet på basis av områdets likhet med västra Antarktis där vi idag har stora marina isar inklusive shelfis. Mercer skrev en artikel 1970 där hypotesen lades fram.