”Medvetandeforskare – chilla!”

Ett inbördeskrig har brutit ut inom medvetandeforskningen. Så drastiskt uttryckte sig nyligen den brittiske filosofen Philip Goff om de senaste veckornas storgräl bland filosofer, hjärnforskare, psykologer och andra med ett djupt intresse för hur mätbara processer i hjärnan kan tänkas hänga samman med våra subjektiva upplevelser.

Tyvärr har han rätt. Efter en kort karriär som hjärnforskare på 1990-talet har jag arbetat som vetenskapsjournalist med ett specialintresse för forskning om medvetandet. Aldrig tidigare har jag sett folk inom fältet så förbannade som nu.

Det började med ett öppet brev den 16 september. Brevet dök upp i en databas där forskare inom psykologi normalt brukar ladda upp preliminära resultat för att få kollegernas input innan de skriver en slutgiltig rapport och försöker få den publicerad i en vetenskaplig tidskrift. Men detta var alltså ett öppet brev, en opinionstext med 124 namnunderskrifter, bland dem tunga elefanter som filosoferna Daniel Dennett och Patricia Churchland, AI-pionjären Yoshua Bengio och hjärnforskaren Joseph LeDoux.

Undertecknarna går till angrepp mot en teori om medvetandet som kallas Integrated information theory (IIT). Det mest uppseendeväckande i sammanhanget är att de redan i rubriken kallar den pseudovetenskap. Alltså pseudovetenskap. P-ordet.

Det är svårt att tänka sig att någon inom forskarvärlden klipper till med en hårdare smocka än så. Man kan förstås resonera om vad ordet pseudovetenskap betyder. Kanske bara en teori som det med dagens metoder är omöjlig att testa? I så fall är strängteori pseudovetenskap. Men många kopplar nog begreppet till astrologi, homeopati, intelligent design och annat som varje forskare med självbevarelsedrift och sinne för sitt akademiska anseende noga bör undvika.

Bland dem som är kritiska till ordvalet finns David Chalmers, filosofiprofessor vid New York University. Han hör inte till teorins anhängare, snarare är han en kritisk betraktare. På mikrobloggen X skriver han att IIT har många problem, men att använda p-ordet är som att ”släppa en atombomb på en regional dispyt.” En omotiverad och oproportionerlig retorik. Och han varnar för att den uppskruvade konflikten kan skada hela medvetandeforskningen.

Mycket talar för att oron är befogad. För att blomstra behöver varje forskningsfält en känsla av att framsteg är möjliga. Den känslan styr i sin tur inflödet av två avgörande resurser: unga, smarta och kreativa människor, samt pengar.

Om känslan i stället är att forskningsfältet präglas av pajkastning är det rimligt att begåvade människor och forskningsfinansiärer riktar sina blickar åt andra håll. Den sortens svängningar är vanliga inom vetenskapshistorien. Utvecklingen av artificiell intelligens är ett tydligt exempel. Flera gånger sedan starten i mitten av förra seklet har fältet växlat mellan skyhöga förväntningar och perioder av besvikelse. Mönstret är så tydligt att bakslagsperioderna fått namnet AI-vintrar. Farhågan nu är att vi närmar oss en medvetandevinter.

Men vad är det uppståndelsen handlar om? Integrated information theory (IIT) är ett av dussintals försök att förklara vad som skiljer ett medvetet system – till exempel en hjärna – från saker som saknar inre upplevelser. Ytterst gäller det alltså existensens djupaste fråga: hur kommer det sig att vi är medvetna?

Många teorier börjar i hjärnans biologi och försöker resonera sig fram till olika processer i huvudet alstrar medvetande. Det ovanliga med IIT är att den i stället utgår från fakta om medvetna upplevelser, till exempel att de alltid utgör en helhet. Det går inte att se en blå kopp som en blå färg och en svartvit kopp var för sig.

Sådana fakta om subjektiva upplevelser omvandlas till vidlyftig matematik som ska beskriva de nödvändiga egenskaperna hos ett medvetet system. Det är mycket invecklat. Ett centralt begrepp är Φ (uttalas ”fi”). Värdet blir högt om systemet innehåller många sinsemellan olika delar samordnade i en helhet, vilket enligt teorin är samma sak som en hög grad av medvetande.

Författarna till det öppna brevet irriterar sig över att teorin i media har beskrivits som ”ledande” och ”väletablerad”. Nyligen presenterades de första resultaten från ett försök att med vetenskapliga experiment testa vilken av två medvetandeteorier som är bäst. Jämfört med konkurrenten (Global Neuronal Workspace Theory, GNWT) klarade sig IIT bättre på några punkter. Bland de medier som berättade om saken fanns Nature, Science, Economist, New York Times och Forskning & Framsteg.

Men kritikerna underkänner testet. De menar att IIT aldrig var utsatt för någon fara att visa sig ogiltig, att de förutsägelser som testades egentligen inte var logiskt kopplade till teorins grundläggande idéer. Och det, menar kritikerna, motiverar ordet pseudovetenskap.

Men somliga var tveksamma till ordet redan från början. Den enda av undertecknarna som finns i Sverige heter Renzo Lanfranco och är hjärnforskare på Karolinska institutet i Stockholm. Han är något mer försiktig. När jag frågade honom om ordvalet sa han att han för egen hellre skulle ha sagt att teorin har pseudovetenskapliga drag än att rent ut stämpla den som pseudovetenskap. Andra undertecknare verkar hysa liknande tvivel.

Jag mejlar den kanske tyngste undertecknaren av dem alla. För över trettio år sedan publicerade den amerikanske filosofen Daniel Dennett boken Consciousness explained och har sedan dess varit en viktig röst i diskussioner om medvetandet. Dessutom har han skrivit inflytelserika böcker och filosofiska uppsatser om den fria viljan, evolutionen, religionens roll och många andra ämnen.

Min fråga: Hur definierar du pseudovetenskap, och vilka skäl finns det att tala om IIT som pseudovetenskap. Svaret är kort: ”Ett nytt uttalande håller på att förberedas. Det är en komplicerad fråga. IIT är otestbar så som den ser ut nu, men kan innehålla en bra idé.”

Ingen totalsågning alltså. Men det som intresserar mig mest är vad det nya uttalandet kommer att säga. Jag mejlar medvetandefilosofen Hakwan Lau vid Riken Center for Brain Science i Japan. Det var han som tog initiativ till det öppna brevet. Jag frågar när det nya uttalandet kommer. ”Det är inte mitt beslut, men gruppen är mitt uppe i arbetet med att utveckla texten till ett längre manuskript för möjlig publicering i en vetenskaplig tidskrift”. Han bedömer att artikeln kan vara klar i mitten av november.

Så här finns alltså en möjlighet att besinna sig. Jag hoppas verkligen att den nya versionen blir mer nyanserad. Självklart är det viktigt med ett öppet meningsutbyte om vetenskapliga teorier. Det omstridda brevet innehåller tankar värda att ta på allvar, både om hur vetenskap fungerar och hur den beskrivs i medierna. Mer sådant behövs. Men ta bort p-ordet. Det finns inget att vinna – och mycket att förlora – på att använda verbalt övervåld.