”Minoriteterna måste komma med i forskningen”

20 procent av alla som bor i Sverige är födda utomlands, visar SCB:s statistik. Och av de 80 procent som är födda i Sverige har 20 procent minst en utlandsfödd förälder. De siffrorna återspeglas sällan bland enkätsvaren i forskares studier. Mångfaldsbarometerns enkäter visar tydligt att utrikesfödda svenskar är underrepresenterade bland dem som svarar. År 2022 var till exempel bara 11 procent av de svarande på frågorna som handlade om just mångfald födda utomlands. 89 procent av de svarande var alltså svenskfödda och av dem hade bara 12 procent minst en utlandsfödd förälder.

En annan enkätundersökning som jag arbetade med nyligen studerade coping-strategier bland föräldrar som har förlorat ett barn. Där svarade bara 5 procent utlandsfödda på enkäten.

Båda dessa studier visar alltså en klar underrepresentation av människor med utländsk bakgrund. Det har länge varit känt att personer från etniska minoritetsgrupper är underrepresenterade i den här sortens sociala enkäter, och även i kliniska studier. Denna ofta oavsiktliga uteslutning har allvarliga konsekvenser genom att begränsa resultatens giltighet och generaliserbarhet.

När det gäller vissa samhällsproblem, såsom kriminalitet och bristande integration av minoritetsgrupper, krävs en ökad medvetenhet om mångfald och dess konsekvenser för att kunna fatta välgrundade politiska beslut och välja rätt åtgärder. En sådan medvetenhet kan knappast uppnås om minoritetsgrupper underrepresenteras i forskningen. Inte bara i kvantitativa studier utan även i kvalitativa studier finns det problem att rekrytera informanter från minoritetsgrupper. Detta gör det svårare att lära känna de kulturella och karakteristiska dragen hos dessa grupper.

I många fall vet vi inte varför personer med utländsk bakgrund är underrepresenterade. Sannolikt beror det på en kombination av faktorer som antingen är kopplade till deltagarna eller till forskarnas sätt att arbeta.

Deltagarrelaterade faktorer kan vara språkliga barriärer, alltså att man har svårt att tillägna sig sammanhanget och svara på frågorna. En annan faktor kan vara kulturella barriärer, som exempelvis hederskultur. Det gäller särskilt dem som kommer från grupporienterade samhällen där det är viktigt att inte prata med främmande personer utanför gruppen om eventuella problem – även individuella – som kan relateras till gruppens kultur eller samhällsstruktur, såsom starkt patriarkala eller hierarkiska mönster. En viktig uppgift för varje medlem är att inte skada gruppens ansikte utåt.

Det kan också handla om misstro mot forskare och forskningsinstitutioner. Denna faktor har en politisk förklaring. Många i minoritetsgrupper är invandrade från diktaturer eller länder med begränsad demokratisk kultur. Därför har man inte erfarenhet av fritt deltagande i undersökningar och tilltron till skyddad anonymitet brukar vara mycket låg.  En del studier har dock visat att etniska minoritetsgrupper är villiga att delta i forskning om studien har direkt relevans för dem och deras minoritetssamhälle, och om de bemöts med lyhördhet och ges tydliga förklaringar av vad deltagande innebär.

När det gäller andra generationens invandrare är problemet delvis ett annat. Vi märker en generell svårighet att förmå unga oavsett av etnisk bakgrund att svara på enkäter och delta i forskningsstudier, eftersom de anser sig vara upptagna med jobb och utbildning. En stark individualisering av det svenska samhället under de senaste decennierna har medfört ett försvagat socialt ansvar, vilket är viktigt som motivation för att delta i forskning.

Brist på deltagande av etniska minoriteter har också kopplats till ”rasdiskriminering” och tidigare negativa erfarenheter som de har mött i det nya samhället. Rädsla, misstro och tillträdesbarriärer är effekterna av faktorer som strukturell rasism, marginalisering och etniskt utanförskap.

Forskarnas attityder är också en faktor. Kulturella myter och andra negativa uppfattningar från forskarnas sida kan leda till bristande minoritetsrepresentation. Stereotypa och negativa attityder kan påverka beslut om att rekrytera medlemmar i etniska minoritetsgrupper, till exempel när forskarna tror att de med dåliga språkkunskaper kan orsaka problem för att bedriva forskningen. Eftersom svaren ska citeras ordagrant anses det komplicerat att intervjua personer som har ett annat modersmål än svenska och där svaren i vissa fall måste översättas.

Personer med utländsk bakgrund behöver i betydligt större utsträckning inkluderas i forskningen. Att utesluta människor med olika etniskt påbrå från sociala och kliniska studier är inte bara dålig vetenskap, eftersom det minskar giltigheten av försöksresultat, utan det väcker också frågor om jämlikhet. 

En praktisk lösning kan vara att översätta deltagarinformation till andra språk än svenska.

Ett annat förslag är att använda olika rekryteringsstrategier för etniska svenskar och de i minoritetsgrupper som man har ämnat att ingå i urvalet. Dessutom bör man säkerställa att studieinformation och inbjudningar når potentiella deltagare bland etniska minoriteter och invandrargrupper.

Ytterligare en möjlig väg är att informera bättre för att skingra rykten och desinformation som kan urholka förtroendet för forskningsstudier. Det kan handla om att sprida kunskap om till exempel Etikprövningsmyndighetens uppdrag att skydda människan som ingår i forskningen, om att forskning på människor genomgår etisk prövning, om anonymitetskravet och nyttjandekravet, alltså att personuppgifter insamlade för forskningsändamål inte får användas för beslut eller åtgärder som direkt påverkar den enskilde.

Ibland kan det vara nödvändigt att ge en belöning för deltagande. Detta kan vara lättare vid intervjustudier än enkätundersökningar, men även vid enkätundersökningar som riktas till minoritetsgrupper går det att ge de svarande en belöning i utbyte mot en slutförd enkät, helst i form av pengar. Belöningar som biljetter till bio, teater eller konserter är kanske inte så lockande för flera i minoritetsgrupper, särskild för första generationens invandrare där det kan finnas språkbarriärer.

Forskare bör utbildas och stödjas för att prioritera en rättvis tillgång till forskningsdeltagande för etniska minoriteter och migranter, särskilt för förhållanden som påverkar dessa i oproportionerligt hög grad, till exempel arbetslöshet, bidragsberoende och ungdomsbrottslighet. Strategier för att övervinna skillnader i deltagande bör inte vara ad hoc-lösningar utan en genomarbetad och grundläggande del i hur universitet och forskningsinstitut designar sina studier.