När namnet blev viktigt
På 1840-talet började allt fler skribenter publicera sig under eget namn i tidningar och småtryck. Det var ett steg mot ett mer individualistiskt samhälle, enligt ny forskning.
För 200 år sedan var det vanligt att publicister och journalister uppträdde anonymt. Detta gav avsändaren ett visst skydd, och exempelvis ämbetsmän kunde göra sin röst hörda utan att riskera sin position. Många skrev i tidningarna under fantasifulla signaturer eller pseudonymer.
Men åren kring 1840 ändrades detta. Allt fler började skriva under eget namn. Det visar Åsa Arping, litteraturvetare vid Göteborgs universitet i sin bok Hvad gör väl namnet?.
Tiden strax före 1800-talets mitt präglades av revolutioner och framväxande parlamentariska styren. Ärvda privilegier och släktband ifrågasattes och individuella meriter framhölls allt mer.
– Även konsten och kritikerdebatten politiserades. Skribenter och författare företrädde inte längre den ”allmänna meningen” utan sig själva eller sin redaktion. Den individuella, subjektiva rösten blev efter hand viktigare än det anonyma kollektivet, säger Åsa Arping i ett pressmeddelande.
Vid mitten av 1800-talet blev den signerade artikeln det ”normala” sättet att framträda i tryck, även om många kvinnliga författare och skribenter dröjde med att anamma denna utveckling. De hade mer att förlora på att framträda under eget namn.
