”Nord Stream-läckan talar emot kärnkraft”

Sprängningarna av den rysk-tyska gasledningen Nord Stream i Östersjön slog bokstavligen ner som en bomb i ett Europa som redan går på knäna i sin energiförsörjning. Oron för att bli utan rysk gas är välkänd, men att en gasledning på havets botten skulle bli föremål för sabotage har inte funnits på kartan. Händelsen kan snarast kategoriseras som en ”svart svan”: ett fenomen som har ansetts omöjligt eller i alla fall tett sig långsökt och som därför inte ens behövt diskuteras. Visserligen har experter och analytiker i efterhand grävt fram uttalanden från förr som visar på att det någonstans trots allt fanns en medvetenhet om risken. Men händelsen har ändå chockat samtliga inblandade aktörer. 

Om vi vidgar blicken till den globala arenan är sprängda gasledningar inte helt ovanliga. I Mellanöstern tillhör de snarast vardagen. Turkiet hämtar en stor del av sin naturgas från Iran, via en ledning som går rakt genom Kurdistan. Terrorister verksamma i området har för vana att spränga ledningen med jämna mellanrum, varpå gasbolaget lagar den och tar den i drift igen. En annan gasledning går från Israel till Egypten, via Sinaiöknen. Sinai är hemvist för Egyptens beduiner, ett minoritetsfolk som brukar få lida under centralregeringen i Kairo. Militanta beduiner har vid flera tillfällen protesterat mot vad de upplever som etnisk diskriminering genom att spränga gasledningen från Israel. 

Men Nord Stream ligger inte i det oroliga Mellanöstern, utan i ett förmodat fredligt norra Europa. Dessutom ligger den på havets botten. Den är betydligt svårare att komma åt för terrorister. Just detta var i själva verket ett viktigt argument för att dra ledningen genom havet: det ansågs säkert. Det är med andra ord en ironi att den nu sprängts. Det är som om någon har bestämt sig för att visa att ingen energiinfrastruktur går säker i dessa tider, oavsett hur svåråtkomlig den är. Inte ens på havets botten är infrastrukturen skyddad. Det vi nu ser i fråga om stärkta bevakningsinsatser vid kärnkraftverk, oljeplattformar och liknande speglar just den oro som sabotörerna har velat frammana. 

Men en framtid där varje oljeledning och varje liten transformatorstation bevakas av polis och militär är en ohållbar energiframtid. Därför blir sabotaget av Nord Stream ännu ett argument för de förnybara energisystemens fördelar: framtiden ligger i decentraliserade, småskaliga system där en förstörd komponent inte får någon stor påverkan på resten av systemet. Sabotaget kan om man så vill, på motsvarande sätt, tas till intäkt för att nya storskaliga kärnkraftverk, av det slag som flera svenska politiska partier snarast vill bygga, inte passar in i 2000-talets turbulenta energivärld. Frågan är om ens småskalig kärnkraft, i form av fjärde generationens reaktorer (SMRs), passar in; ett sabotage av en sådan reaktor, hur liten den än är, skulle kunna få förödande konsekvenser. 

Vi kommer troligen aldrig att få veta vem som sprängde Nord Stream. Många tror sig veta att det är Ryssland som är ansvarigt. Det passar in i den berättelse om ett ondskefullt, våldsbejakande Kreml som av naturliga skäl numera dominerar den internationella politiska debatten. Logiken i resonemanget haltar dock och bygger på ganska långsökta konspirationsteorier. Flera saker talar emot att det är Ryssland som har varit framme.

För det första är Nord Stream kronjuvelen i det ryska systemet för energiexport. Den har varit själva symbolen för Putins energimakt och förmåga att manipulera Europa. Förlusten av ledningen är en förödmjukande prestigeförlust för Kreml. 

För det andra har Ryssland under senare tid visat sig synnerligen ivrigt att använda sig av gasen och gasledningarna västerut som ett politiskt vapen i kraftmätningen med Europa. I och med sabotaget och de totalförstörda ledningarna kommer ryssarna aldrig mer kunna använda sig av dem i sådant syfte. Energivapnet är borta. 

För det tredje kan man fråga sig om det verkligen var en så bra idé att spränga just sin egen gasledning. Hade det inte varit mer logiskt och mer effektivt, ur en geopolitisk synvinkel, att spränga någon annans ledning, som exempelvis den nya norsk-dansk-polska Östersjöledning som invigdes samma dag som sprängningen ägde rum? 

För det fjärde, sett i ett vidare perspektiv kan vi konstatera att sabotaget på Nord Stream är ett hårt slag mot naturgasbranschen i dess helhet. Det kastar en mörk skugga över naturgasen som energikälla. Detta går på tvärs mot Ryssland som en av världens ledande gasexportörer. 

Till sist kan jag inte låta bli att bli nyfiken på hur militanta miljöaktivister, som till exempel svenske Andreas Malm, reagerar på sabotaget av Nord Stream. Malm, som är lektor i humanekologi vid Lunds universitet, har i en skandalomsusad bok med den talande titeln How to blow up a pipeline (Verso, 2021) uppmanat miljöaktivister världen över att göra just detta: spränga olje- och gasledningar. Bara på så sätt, menar han, har vi en möjlighet att verkligen göra oss av med vårt beroende av fossila bränslen. Applåderar dessa aktivister sabotaget av Nord Stream – och kommer de låta sig inspireras genom att iscensätta liknande aktioner på andra håll?