Pollen avslöjar att Sverige drabbades extra hårt av digerdöden

Halva Europas befolkning kan ha strukit med under digerdöden som kulminerade kring 1350. Tidigare har man trott att pandemin spreds relativt jämnt över Europa, men då har man framför allt tittat på data från städer.

Nu visar en stor studie med pollendata från drygt 260 platser i Europa att regioner som Skandinavien, Frankrike, sydvästra Tyskland, Grekland och centrala Italien drabbats mer än andra. Däremot märks inget avbräck för jordbruket i delar av Central- och Östeuropa samt Irland och Iberiska halvön.

Studien har letts från Max Planck-institutet i Leipzig, Tyskland, och forskarna har tittat på pollen från växter som avspeglar fyra typer av markanvändning: sädespollen från odling, örtpollen från betesmarker, pollen från träd som tidigt rotar sig när mark faller i träda samt pollen av skogsträd.

Per Lagerås, paleobotaniker på Arkeologerna vid Statens historiska museer, har bidragit till studien.

– Vi har bra data från sydsvenska höglandet, som är ett optimalt område för att fånga upp ödeläggelse i ett marginalområde för jordbruket. Vi har lämnat pollendata från 21 platser där, vilket är många från ett och samma område.

Förändringen kom direkt 1350.

–  Det visar att pesten spred sig snabbt också utanför städer, säger Per Lagerås.

Forskarna har använt sig av så kallad big data paleoecology. Kraftfulla datorer har jämfört 1634 pollenprover från 261 platser runtom i Europa.

Någon enstaka faktor som kan förklara skillnaderna lyfts inte fram, utan det handlar om olika förklaringar på olika platser – som kultur, ekonomi, ekologi och klimat.

På sydsvenska höglandet halverades åkerarealen. Per Lagerås förklarar det med att de som överlevde pandemin gick över från odling till djurhållning, vilket kräver en mindre arbetsinsats.

– I områden med sämre jordmån, som inte kan försörja ett överflöd av arbetskraft, fanns inte mer folk att kalla in. Av pollenanalysen kan man se att skogen expanderar på högre delar där allt lagts öde, medan odlingen överges fast landskapet fortsätter hållas öppet i andra delar. De gårdar som överlevt har kunnat utnyttja ödegårdarnas marker till bete för sina djur, säger Per Lagerås.

Även på bördiga slätter var det många som dog, men där togs marken relativt snart i bruk igen. På höglandet kunde det ta ett par hundra år.

– Att andra höglandsmiljöer också drabbats hårt syns i studien, med en större nedgång på bland annat franska centralmassivet, säger Per Lagerås.

Studien publicerades i den vetenskapliga tidskriften Nature Ecology and Evolution. Pollendata från hundra åren innan digerdöden, 1250–1350, jämförs med data från hundra åren efter, 1350–1450.