Project Hail Mary: Smart enstöring räddar solen

Författaren Andy Weir är nog som allra bäst när hans skriver om en ganska ensam man som måste använda all sin förståelse av vetenskap och teknik för att ta sig an yttre svårigheter. Nu har Project Hail Mary filmatiserats – tidigare syntes temat i succédebuten Ensam på Mars (The Martian) från 2011.

En nörd som hänger glasögonen i ena skalmen från örat och inte har särskilt mycket tålamod med människor är perfekt som isolerad huvudperson i ett humoristiskt science fiction-drama. Filmen Project Hail Mary inleds med att huvudpersonen Ryland Grace vaknar med total minnesförlust instängd i en högteknologisk kokong. Till att börja med vet han inte ens vem han är och hans första utmaning är att lista ut var han är någonstans. Den här scenen är ännu mer effektiv i boken som filmen bygger på (utgiven på svenska som Uppdrag Hail Mary: Ensam i rymden). Vill du ta del av den utan att känna till mer än Ryland Grace själv kan du sluta läsa här och komma tillbaka efter att du har läst boken.

Spoilervarningar i all ära, men de allra flesta läsare och biobesökare vet ändå redan i förväg att det är fråga om ett äventyr i rymden. Överraskningselementet är inte alls nödvändigt för att kunna uppskatta berättelsen.

Solsystemet har invaderats av en sorts interstellära mikroorganismer som tycks vara på väg att utplåna solen. Utan solen kan inget liv på jorden klara sig, och därför startar mänskligheten ett desperat projekt, Project Hail Mary. Högstadieläraren Ryland Grace rekryteras till att undersöka dessa astrofager – stjärnätare – eftersom det verkar finnas en koppling till kontroversiella idéer han förde fram i sin doktorsavhandling.

Projektets namn kommer från ett amerikanskt uttryck som betecknar en dyr chansning med osäker utgång, men som ändå anses värd att göra i ett desperat läge. Ursprungligen var det en taktik i amerikansk fotboll, men det används i många olika sammanhang. Uttrycket kommer i sin tur från den gamla kristna bönen till herrens moder, “Hell dig Maria, full av nåd” – Ave Maria på latin. Huvudpersonens efternamn, Grace – nåd – är en ordvits som följer temat och i sig säger något om författaren Andy Weir och hans humor. Skeppet Hail Mary är fullt av (Ryland) Grace, och hans försök att förstå sig själv och sitt uppdrag.

Expeditionen från jorden möter så småningom en farkost från planeten Erid vid stjärnan 40 Eridani A, som har drabbats av samma problem. Då blir utmaningen att lyckas samarbeta och lösa gåtan med astrofagerna för att rädda livet på de båda planeterna.

En del av marknadsföringen av filmen har handlat om hur den använder sig av fysiska effekter och av dockor och modeller i stället för att helt förlita sig på datorgrafik. Tanken är att skapa miljöer och möten som känns närvarande, påtagliga och kroppsliga.

Det passar bra ihop med att mycket av berättelsen handlar om att fumla omkring och lösa praktiska problem. Det kan visserligen vara roligt att fundera på möjligheterna till exotiskt liv som bygger på hittills okänd fysik, men den stora gåtan med astrofagerna fungerar mest som en bakgrund och förevändning för stjärnresan. Den stora behållningen är att få föreställa sig hur det skulle vara att vara en otränad astronaut, ensam på ett rymdskepp, och möta en främmande, intelligent varelse.

På det hela taget fungerar de fysiska specialeffekterna bra. Det är också de mer lågmälda och finurliga scenerna som är filmens bästa. Ryland Grace upplever gravitation genom att skeppet accelererar, och när framdrivningen stannar blir han tyngdlös och behöver lista ut hur han då ska bete sig. Han måste lista ut hur skeppet kan rotera för att få konstgjord gravitation utan att slå på drivmotorerna. När saker händer utanför skeppet måste han krångla sig i en rymddräkt. De här delarna känns välgjorda och det är lätt att dras in i berättelsen. Det kan jämföras med en actionsekvens som i kontrast till dessa delar mest känns krystad och onödig. Den saknar också de lugnare delarnas känsla av fysisk närvaro.

Något annat som framstår som ganska orealistiskt är hur Ryland Grace lyckas göra sig förstådd och sätta upp ett översättningsverktyg för att tala med utomjordingen Rocky. I verkligheten hade detta nog varit ett stort forskningsprojekt för många lingvister under ett antal år. Men här klarar en mikrobiolog av det på relativt kort tid, bara med hjälp av ett datorprogram som identifierar mönster i ljudvågor och kopplar dem till engelska ord. Och då har vi inte ens räknat in problemet med att förstå en varelse som har en så annorlunda biologi och så olikt levnadssätt. Det här får vi ändå köpa som en förutsättning för att berättelsen ska fungera.

Filmen kan räknas in i en lös kategori av science fiction-filmer vars premiss är mer eller mindre förankrade i vetenskapliga idéer, som bland andra Interstellar och Arrival. Alla som roas av sådant kan antagligen uppskatta Project Hail Mary. Åtminstone de som inte fastnar i att den fuskar förbi problemen med språkförbistring.