Ransonering av koldioxid inspireras av krigsåren

Trots internationella löften fortsätter utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser att öka. I en studie publicerad i Ethics, Policy & Environment föreslår forskare vid University of Leeds ett ransoneringssystem inspirerat av andra världskrigets varubrist för att minska privatpersoners utsläpp. Deras förslag grundar sig på idén om att uppoffringar är lättare att göra om alla andra också gör dem.

Liknande system – med personliga koldioxidkvoter – föreslogs av andra forskare redan på 1990-talet, men de slog aldrig igenom. De liknar EU:s system för handel med utsläppsrätter för industrin, fast på individnivå.

Francesco Fuso-Nerini är föreståndare för Climate Action Centre vid Kungliga tekniska högskolan, KTH, och är medförfattare till en annan studie i Nature Sustainability förra året som ville lyfta upp personliga utsläppsrätter på agendan igen. Han tycker att den brittiska studien är intressant, även om han tror att modellen vore svår att förverkliga.

– Väldigt få vill lägga hela ansvaret på privatpersoner, men om vi vill uppnå klimatmålen med noll nettoutsläpp måste vi agera på både företags- och regeringsnivå, och på en personlig nivå, säger Francesco Fuso-Nerini.

Författarna till den nya, brittiska studien menar dock att personliga utsläppsrätter i praktiken innebär att de fattigare i samhället drar det tyngsta lasset för klimatomställningen. Till skillnad från utsläppsrätter är tanken att koldioxidransonerna inte ska kunna handlas med. Ingen ska kunna köpa sig rätt till större utsläpp.

Ransoneringsmodellen är inspirerad av nödåren i Storbritannien under första och andra världskriget, där mat- och råvarubrist ledde till skenande priser, timslånga köer utanför butiker och ojämn resursfördelning. De ransoneringar på till exempel mjöl och smör som infördes innebar knappa mängder, men accepterades snabbt eftersom de gällde alla.

Men skulle vi godta ransoneringskrav i fredstid? Francesco Fuso-Nerini är skeptisk. I andra världskrigets Storbritannien var det ingen som ifrågasatte nödvändigheten i åtgärderna. Han menar att det faktum att idén om koldioxidransoner har funnits på bordet sedan 1990-talet är talande för hur svår den är att genomföra.

– Det kräver ett brett stöd hos folket. Om vi hade ett samhälle där alla höll med om att klimatkrisen är något vi måste vidta åtgärder för att bekämpa vore det inte så svårt. Men verkligheten ser tyvärr inte ut så. Med klimatkrisen är hotet mindre påtagligt. De flesta känner sig mindre hotade av den än de skulle göra av krig eller ett virus, säger Francesco Fuso-Nerini.

I den brittiska studien presenteras två möjliga modeller för ett ransoneringssystem. Det första vore att ransonera specifika varor eller tjänster, som bensin, flygresor eller matvaror. Enligt författarna skulle det garantera en mer jämlik fördelning, oavsett ekonomiska tillgångar. Det andra systemet är en generell koldioxidkvot, fördelad efter behov.

– Vi är fortfarande långt från ett läge där vi kan implementera ett så strikt ransoneringssystem. Men en frivillig version skulle kunna vara en mer realistisk start, säger Francesco Fuso-Nerini.

Han menar att Sveriges strategi under covid-19-pandemin pekar på att system som bygger på frivillighet också kan fungera. Att uppmuntra människor till att hålla koll på sina utsläpp och se till att de har verktygen för att göra det kan räcka långt.