”Risk för epidemi av skolfrånvaro”

Barn med neuropsykiatriska diagnoser som adhd och autism får sällan det stöd de behöver för att kunna gå i skolan – något som lyfts fram i Uppdrag gransknings serie ”Bokstavsbarnen” på SVT. Barn som väl hamnat i skolfrånvaro har svårt att ta sig tillbaka, skriver psykologen och forskaren Malin Gren Landell.

Samhälle & kultur

Publicerad 2022-02-10

Det här är en kommenterande text. Analyser och åsikter är skribentens egna.

250 000 elever – en fjärdedel av alla skolpliktiga – hade minst 15 procents total frånvaro pandemihösten 2020. Det visar siffror från Skolverket. Hösten 2019, innan covid-19, var det närmare 160 000 elever som var borta nästan en hel dag per vecka.

I en del länder betraktar man 10–15 procents total frånvaro under en termin eller ett läsår som en brytpunkt där det blir svårt att komma tillbaka i skolgång. Forskning visar att det vid den omfattningen av frånvaro finns risk för negativ påverkan på skolresultat, psykiskt mående och möjligheten att fullfölja utbildningen.

I Uppdrag gransknings serie ”Bokstavsbarnen” berättar 15-årige Ture om sina svårigheter med att gå i skolan.
**Bild:** SVT

När man väl har hamnat i skolfrånvaro är det svårt att ta sig tillbaka. Ture, som är en av eleverna i Uppdrag Gransknings serie ”Bokstavsbarnen”, illustrerar detta väl. Han får ångest av att vara i skolan, men när han går därifrån får han ångest över att han inte är i skolan. Frånvaro ger frånvaro. Därför får insatser och stöd till elev och familj inte dröja.

Vad behöver Ture och den kvarts miljon elever som missar viktig skoltid och i förlängningen riskerar att stå utanför samhället? Problemet kan inte förklaras av bara en orsak, och inte avhjälpas av bara en lösning. Det behövs flera pusselbitar för att hjälpa de här eleverna. Om följande punkter uppfylls kan förändring ske på riktigt:

Skolor, kommun och stat behöver använda data på skolfrånvaro för att hitta de strukturella orsakerna bakom frånvaroepidemin, och för att utvärdera effekten av insatser. Skolfrånvaro är symtom på andra problem. I en del länder, och på vissa håll i Sverige, används skolfrånvaro som indikator för att förutsäga och förebygga bland annat skolavbrott, alltså att eleven avbryter sin skolgång. Skolverket har nyligen utrett frågan om nationell statistik på skolfrånvaro. Nu finns skäl att hoppas att Skolverkets ”ja” leder till att statistiken används för att agera proaktivt i stället för reaktivt.
Skolornas stödinsatser måste ges på rätt sätt och följas upp. Den gedigna statliga utredningen SOU 2021:11 menar att det krävs höjd kvalitet på kartläggning av behov och utformning av stöd, och föreslår krav på tillgång till speciallärare eller specialpedagog inom elevhälsan.
Skolans insatser behöver samordnas med stöd från barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och andra aktörer. Det finns vetenskapligt utvärderade modeller för att möta elever med omfattande frånvaro. I de här modellerna från bland annat Australien, Nederländerna, Danmark och Tyskland samordnas stöd från olika aktörer. Modellerna behöver hämtas hem till Sverige så att föräldrar slipper vara koordinatorer på heltid.
Skolan och BUP behöver ta hänsyn till att ångeststörningar och depression är vanligt förekommande besvär vid autism och adhd och anpassa stöd och behandling till samsjukligheten.
Forskare behöver studera hur lärmiljö och pedagogik påverkar elever med utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar som adhd, språkstörning, dyslexi och autism. Det behövs också svensk forskning på effekterna av specialpedagogiska insatser och annat stöd som ges enligt skollagen.

Det behövs gemensam kunskap hos de olika aktörerna så att resurserna kan användas rätt. Skolan måste utforma lärmiljön så att alla elever kan utvecklas mot utbildningens mål och ta sig vidare i livet utan skolmisslyckanden i bagaget. BUP behöver rusta sig med en effektiv organisation som behåller sin personal och arbetar tillsammans med skolan. För att känna tillit och trygghet behöver barn kontinuitet i vilka vuxna de möter från termin till termin, i skolan, på BUP och från socialtjänst.

Vi måste sluta med ”någon-annan-ism”. Vi har ett gemensamt problem att lösa och det finns mycket att göra, nu.