Kartongen som hittades av sommarstugans nya ägare var en låda bland annan bråte, inget särskilt med den. Men en granne som hjälpte till att röja kikade närmare på skräpet – en massa papper och bilder – och upptäckte patent av Alfred Nobel på svenska och andra språk, foton och en märklig tyglapp.

Några av dokumenten tydde på att kartongen legat i stugan i nära 50 år.

Ägarna bad lokala loppisar och antikhandlare att undersöka äktheten, men de lämnade vidare kartongen till Thomas Rydén på Crafoord auktioner i Lund för bedömning. Han fann att det handlade om Nobels originalpatent, teckningar och brev – och att tyglappen var en provbit till Salomon August Andrées Nordpolsballong.

– Jag blev helt perplex. Värdemässigt är det höga summor, de här handlingarna är inget som egentligen finns på marknaden. Men brev från Nobel finns och säljs för uppemot 50 000 styck. Värdet av detta kan jag inte ens spekulera om, säger Thomas Rydén.

– Det är roligt att ingen i mellanleden sålt sakerna. Det har varit en väldigt sympatisk ärlighet hela vägen.

Få svenska uppfinnare har varit så produktiva som Alfred Nobel. Han efterlämnade inte bara patent från all världens länder, utan även affärshandlingar, anteckningar, ritningar, foton och annat arbetsmaterial. Det finns tusentals brev, både privata och affärsmässiga – Nobel hade järnkoll på sitt imperium och daglig kontakt med fabriker, agenter och återförsäljare jorden runt.

Men Nobel var också en samlare av rang. Förutom skrifter inom områden där han verkade hade han massor av material om andras forskning. Ett särskilt intresse hade han för Andrées ballongprojekt, ett av flera som han också stöttade ekonomiskt.

Dokument och annat som tillhört Alfred Nobel finns i dag spritt på en rad olika arkiv och är inte helt lätt att överblicka. Än svårare är det att spåra lösryckta handlingar, som enstaka patent.

Varje patent upprättades i två exemplar, ett till innehavaren och ett till Kommerskollegium, eller från 1885 Patentverket. Det finns alltså två original av vart och ett av Nobels alla patent, och båda förvaras på Riksarkivet. Liksom de flesta andra dokument i Nobels kvarlåtenskap ägs de av Nobelstiftelsen, som 1972 deponerade samlingen till Riksarkivet. Foton och föremål som tillhört honom finns i andra arkiv och museers samlingar.

Ändå kan det vara Nobels eget exemplar av ett patent som nu hittats. Det är utfärdat 1865 och gäller en förbättring av dynamiten.

Så hur i all världen hamnade lådan i sommarstugan i Blekinge?

Textdokumenten i lådan har handskrivna noteringar som tyder på att de hanterats av Riksarkivet. Foton och biten av ballongduken kan förknippas med Tekniska museet, som förvarar mycket av Nobels foton och hans föremål kring Andrées ballongfärd. I lådan finns även beställningar av bildkopior till en Nobelutställning gjord av Tekniska museet, som 1978 visades på Villa Nobel i italienska San Remo där uppfinnaren dog. Till utställningen lånade Tekniska museet ut bilder och annat material, och i den upphittade lådan fanns en lapp på italienska om utställningen. Datumen för bildbeställningarna stämmer med tidpunkten. Men vad som hände med materialet från Tekniska museet efter utställningen är okänt – allt tycks dock inte ha kommit tillbaka till museet.

På Tekniska museets arkiv skapade Forskning & Framstegs fråga om vad som lånades ut till Italien febril verksamhet och arkivarier fick djupdyka i arkivkartonger med tämligen osorterat material. Utställningen visades inte bara i Italien, utan sattes samman 1975 och visades först på Tekniska museet när Nobelstiftelsen firade 75 år. Året därpå lånades den ut till det blivande Nobelmuseet i Nobels herrgård Björkborn utanför Karlskoga, innan den till sist hamnade i Italien.

Tekniska museets samlings- och arkivchef Christian Stadius går igenom volymerna från arkivet med Gert Ekström som var anställd på museet i över 40 år och delprojektledare för Nobelutställningen. De synar ark efter ark, brev och listor skrivna för hand eller kantiga utskrifter från 70- och 80-talens datorer. Flera kartonger från hela 1970-talet gås igenom.

– Den var dekoratören Sven Härnström som anlitades för att utforma utställningen. Han samlade ihop gamla kolvar, bänkar, bord, dragskåp och annat på ett labb vid Stockholms universitet som revs vid samma tid, och så byggde vi en mycket övertygande kopia av Nobels laboratorium i San Remo, berättar Gert Ekström.

Men någon förteckning över föremål och handlingar som visades i utställningen hittar de inte. Däremot hittar de en önskelista på åtskilliga A4-sidor med allt som museet ville låna av Nobelstiftelsen till utställningen. Listan toppas av Nobels testamente i faksimil, hans doktorsdiplom och sedan patentbreven. Dessa har bockats av på listan, liksom bouppteckningen, porträttfoton av Nobel med mera. Men vad av detta som sedan verkligen lånats in från Nobelstiftelsen framgår inte.

– Vi hittar inga lånehandlingar, inget alls, säger Christian Stadius.

Till Karlskoga kom utställningen hösten 1976. Året före ordnade kommunens konsthall en egen utställning, med material från Nobelstiftelsen. Man visade även föremål från Björkborn, som blev Nobelmuseum först 1982. En del av materialet visades igen på utställningen från Tekniska museet. Och det bar sig inte bättre än att utställningen utsattes för inbrott. Några dokument av de slag som hittats i Blekinge ska inte ha stulits, däremot en exklusiv flaska, två anteckningsböcker, en papperskniv i silver och ”två s k brevslickare i form av hundar” från Björkborn. De återfanns dock hos en hälare i Karlskoga ett år senare.

Däremot uppstod en kontrovers i samband med utställningen, då Riksarkivet inte fick tillbaka material som man lånat ut till Tekniska museet. Och det var inte lite material det handlade om. Museet hade lånat 38 volymer handlingar från Nobelstiftelsen.

Det skulle ta nio år innan de sista kom tillbaka.

Att man lånade ut så många hela volymer med hundratals handlingar är anmärkningsvärt, tycker Ann-Sofie Arvidsson, chef för Riksarkivets enhet Marieberg-Visby.

– De återlämnades i två omgångar. 1979 kom 36 volymer tillbaka, men de sista två kom först 1985. Vi har en förteckning på vad som återlämnades då, men någon lista över vad som lämnades tillbaka 1979 har vi inte hittat, säger Ann-Sofie Arvidsson.

Däremot har Riksarkivet en kopia av följebrevet till Tekniska museet 1975, där volymerna – men inte handlingarna i dem – som lånats ut räknas upp. Där finns också handskrivna noteringar om att arkivet gjort påstötningar en gång om året för att få dem tillbaka.

– Skulle vi få motsvarande fråga om utlåning i dag skulle vi be dem komma hit, titta i volymerna och säga vilka handlingar de vill låna. Vi skulle aldrig låna ut ett stort antal volymer. Sedan skriver vi ett avtal om lånet och vilken tidsperiod det gäller. Vi anger krav på skydd, hur det ska visas upp, förvaras och transporteras, säger Ann-Sofie Arvidsson.

Eftersom allt lånades ut i klump är det okänt om alla handlingar fanns på plats i de volymer som återlämnades.

– När vi granskade bilderna på dokumenten som återfanns i sommarstugan såg vi att det noterats på dem på samma sätt som det gjorts på andra dokument här, med samma röda penna och samma handstil. Det anges också samma placering som vi har för dokumenten. Så de hör till det arkiv som Nobelstiftelsen deponerat på Riksarkivet.

Att Tekniska museet dröjde med att lämna tillbaka material berodde på att man i sin tur hade lånat ut åtminstone en del av det till Karlskoga. De två sista volymerna var kvar i Karlskoga under de nio åren.

Gertie Ågren som var med och byggde upp museet i Karlskoga och var dess chef i över 20 år, minns inga detaljer om varför återlämningen dröjde så länge.

En handling från 1985 underskriven av Gertie Ågren och Sigvard Strandh, som var Tekniska museets chef vid utlåningen, räknar upp vad som återlämnats från de två sista volymerna. Det är mest brev, ritningar och patent från Tyskland, USA, Storbritannien, Ungern och Österrike. Materialet är inte helt olikt det som hittades i sommarstugan, men om det finns någon direkt koppling mellan utställningarna på Björkborn och i San Remo är oklart. Nobelmuseets arkiv uppger att man inte hittat någon dokumentation om saken. Inte heller har Nobelstiftelsen hittat något i sitt arkiv. Villa Nobel har inte svarat på Forskning & Framstegs upprepade frågor om saken.

Hur kommer det sig att arkiv och museer utbytte värdefullt unikt material, även utrikes, på rätt lösa boliner?

Tekniska museets handlingar om lån och återlämning av handlingar och föremål kunde kasta ett ljus över saken, om de inte saknats. Det är oklart om lånehandlingar kommit bort eller om de aldrig existerat. Exempelvis saknas lånebekräftelsen som Riksarkivet har, liksom handlingen från 1985 om återlämnat material. En del kan ha förkommit genom åren, men bevarade lånehandlingar i andra ärenden tyder på en ganska vidlyftig hantering.

Brev med förfrågan om lån ställdes ofta i informell ton till Sigvard Strandh, som var Tekniska museets chef 1962–78. Ett brev börjar med ”Sigge” och flera andra med ”Broder”. Det liknar mer privata brev mellan två vänner än formell korrespondens mellan myndigheter. Förfrågan om lån byggde på personligt förtroende. Och här ligger kanske en del av förklaringen.

Exakt vad som lånades ut angavs inte alltid, man litade på att allt skulle lämnas tillbaka. Det är en kultur som inte var ovanlig förr, då man till exempel behövde vara disputerad för att få jobba på Riksarkivet, berättar Riksarkivets säkerhetschef Marie Lennersand. Kontakterna skedde mellan likar från ett högre skikt. Vissa personer hade ganska stora befogenheter, förklarar hon.

– Andra hade inga alls. Men hade du rätt kontakter kunde du förfoga över material lite som du ville, det gällde särskilt chefer. Forskare kunde få gå ner i arkiven om de kände rätt person.

Detta började stramas åt från 1990-talet. Nu är det väldigt hårda regler och allt som lånas av museer och andra dokumenteras och försäkras.

– Det är en omständlig procedur och Riksarkivet säger oftast nej. Hellre lämnar man ut faksimil, säger Marie Lennersand.

Mot bakgrunden att det material som lånades ut inte alltid specificerades är det inte konstigt om något hamnat på avvägar utan att det märkts. När materialet dessutom lånats ut i flera led blir det ännu svårare.

Vad forskningen på så sätt gått miste om är omöjligt att säga. Kanske finns det fler Nobelhandlingar på vift?

Hur kartongen hamnade i en stuga i Blekinge förblir ett mysterium. Husägaren har undanbett sig alla kontakter med media, och att platsen inte gjorts offentlig gör det svårt att spåra tidigare ägare. Men man vet att lådan har hanterats av utställningsgeneralen Sven Härnström, vars namn står på bildbeställningar.

Men någon stuga i Blekinge har Sven Härnström aldrig haft, enligt sonen Jonas Härnström. Inte heller Björn-Erik Lindh, som var med och gjorde utställningen med Sven Härnström, känner till någon stuga i Blekinge.

Thomas Rydén som gått igenom materialet tror inte heller att det handlar om stöldgods.

– Rimligen har det packats ihop efter utställningens slut, hamnat i någons arbetsrum och glömts bort, säger han.

Så frågan kvarstår: Hur hamnade lådan i Blekinge? Sannolikt har den kommit på avvägar under de nio år som Riksarkivet tjatade på Tekniska museet om att lämna tillbaka det som man lånat. Den italienska lappen tyder på att lådan varit i San Remo och vänt. Men vägarna den sedan tagit är än så länge outgrundliga.

Artikeln uppdaterades 1 september 2025.