Så påverkar Irankriget framtidens energisystem

Precis som i Rysslands krig mot Ukraina har energiinfrastrukturen hamnat i fokus i skeendena i Gulfområdet, och de omedelbara konsekvenserna är dramatiska. 20 procent av det globala oljeflödet tar vanligtvis vägen genom det strategiska Hormuzsundet, en transportväg som redan i krigets inledningsskede blockerades av Iran.

Leveranserna av flytande naturgas (LNG) från Qatar, världens största LNG-exportör, ströps också, liksom exporten av fossilt konstgödsel, där gulfstaterna står för 30 procent av den globala handeln.

Till de länder som drabbats direkt av uteblivna energileveranser hör Indien, Kina och Japan. Men eftersom den fossila energimarknaden är globalt sammanflätad påverkas hela världen – inklusive Sverige – genom de kraftiga prishöjningar som blir resultatet av ett minskat utbud.

Oljekriser har vi haft många under efterkrigstiden. Suezkrisen 1956–57, när Egyptens radikale president Nasser stängde Suezkanalen under ett halvår, är en intressant parallell till dagens situation. 1967 stängdes kanalen åter i samband med det så kallade sexdagarskriget, och förblev sedan stängd i hela åtta år.

Under dessa år anpassade sig oljeindustrin flexibelt till den svåra situationen genom att oljetankers på väg från Mellanöstern till Europa seglade runt Afrika – knappast idealt, men det visade sig görbart med hjälp av nya, effektiva ”supertankers”.

Högst sannolikt kommer vi även nu, ett halvsekel senare, se denna typ av försök till omgörning och diversifiering av de fossila transportvägarna. Exempelvis har Saudiarabien redan flyttat en stor del av sin oljeexport från Gulfen till hamnar vid Röda havet. På så sätt har man till viss del kunnat kompensera för problemen i Hormuzsundet.

Den mytomspunna ”första oljekrisen” 1973–74 var av annat slag. Den gången handlade det inte om fysiska hinder i oljeleveranserna, utan om riktade embargon och OPEC:s prispolitik. Krisen vävdes samman med en rad andra trender i världen och gjorde resten av 1970-talet till en tumultartad tid.

Men 1973 års oljekris är en dålig parallell till dagens skeenden, eftersom den tidens närmast osannolika fyrdubbling av oljepriset speglade en reell knapphet på olja i världen. Världens oljeanvändning hade vuxit explosionsartat under åren innan krisen och utvinningstakten räckte helt enkelt inte till för att möta efterfrågan.

I dag finns inga sådana tecken på att oljan, geologiskt och produktionsmässigt, inte ska räcka. Dessutom har OPEC inte längre samma makt över oljepriset.

Sett i detta perspektiv kan man gissa att marknaden kommer återhämta sig så snart den akuta militära konflikten i Mellanöstern har ebbat ut. Oljeexportörerna kommer försöka sprida sina risker genom att diversifiera transportvägarna. Försäkringspremierna för tankertransporter lär visserligen förbli höga.

Men eftersom så många regeringar och företag vill tjäna pengar på oljeexport och ännu fler är i stort behov av oljan för sin energiförsörjning kommer aktörer i såväl export- som importländer jobba stenhårt för att hitta lösningar och få till en normalisering av de fossila flödena.

Den omfattande fysiska förstörelsen av olje- och gasanläggningar väcker dock frågor. Israel har bland annat förstört en stor del av Irans naturgasproduktion. Iran har svarat genom attacker mot Qatars LNG-infrastruktur och mot oljeraffinaderier i Saudiarabien, Kuwait och Förenade arabemiraten.

Ju större fysisk förödelse, desto längre tid kommer det ta innan olje- och gasförsörjningen kan normaliseras. I fallet Qatar talar vi här om flera år av återuppbyggnad.

Så långt skeendena inom själva fossilindustrin. Men den kanske mest intressanta frågan handlar om sammanflätningen mellan Irankrisen och den gröna omställningen. Precis som efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina ser vi nu hur europeiska politiker talar sig varma för en accelererad energiomställning – inte bara för klimatets skull, utan för vår energisäkerhet.

Vi ser också hur aktiekurserna för ledande företag inom förnybar energi och batteritillverkning stiger kraftigt till följd av den oroande utvecklingen i Mellanöstern.

Frågan är dock i vilken utsträckning den gröna omställningen verkligen låter sig snabbas på. På transportområdet kan högre bensinpriser fungera som ett incitament för konsumenter att skrota bensinbilen och skaffa sig en elbil. Men höjda fossilpriser leder i regel också till krav på ekonomiskt stöd till såväl bensinbilsägare som traktorkörande jordbrukare – stöd som sedan blir svåra att avveckla.

Å andra sidan kan Irankrisen leda till ökad acceptans för billiga kinesiska elbilar (och annan grön energiteknik från Mittens rike) i Europa och Nordamerika. Därigenom stärks den kommunistiska diktaturens grepp om de ”gröna” leveranskedjorna. Över huvud taget kan Kina, på lång sikt, bli den stora vinnaren på Irankrisen – trots att kineserna alltså drabbats hårt av strypta oljeleveranser!

Vad gäller kärnkraften gynnas den av växande incitament att ”elektrifiera allt”. Men de hänsynslösa luftangreppen mot stora fossilanläggningar fungerar också som en påminnelse om att storskalig, centraliserad energiinfrastruktur – till vilken även kärnkraften räknas – är betydligt mer sårbar än de decentraliserade system som sol- och vindkraften står för.

Att som till exempel Finland förlita sig på en enda kärnkraftort, Olkiluoto vid Bottenhavet, för runt 30 procent av landets elförsörjning via tre stora kärnreaktorer ter sig snarast som en mardröm i sammanhanget. Decentraliserat bygge av en eller ett fåtal små modulära reaktorer (SMR) på skilda platser är en intressant möjlighet, men bara om man kan få ner kostnaderna och snabba på tillstånds- och byggprocesserna.

Satsningarna på grönt stål och grön kemi, som för närvarande befinner sig i ett spännande skede i flera länder, får mer luft under vingarna när priset på olja och särskilt naturgas skjuter i höjden. I Europa kan vi här se hur den geopolitiska utvecklingen sammanfaller med EU:s nya CBAM-mekanism, som gör det dyrt att importera fossilt stål (producerat på basis av kol) och andra fossilbaserade produkter till Europa.

Intressanta nya energihandelsvägar uppstår här, då exempelvis Australien och Marocko siktar på att bli storexportörer av grön ammoniak (som kan omvandlas till vätgas) till europeisk industri.

Totalt sett väntar oss en paradoxal tidsålder med dubbla mål. Å ena sidan kommer vi se enorma satsningar på att återställa den globala olje- och gasförsörjningen. Å andra sidan får de gröna satsningarna en adrenalinkick. Denna dubbelhet speglar det faktum att den totala energianvändningen i världen växer från år till år, en trend som förstärks av AI-industrins accelererande elbehov.

Det gör att ökad användning av grön energi, sett i ett globalt perspektiv, inte nödvändigtvis leder till utfasning av fossila bränslen. Så länge energikonsumtionen växer globalt kommer det att finnas utrymme för såväl fossilt som grönt i väldiga mängder.