Så ser barn på sin adhd-diagnos

Det finns många strategier kring att stötta barn med adhd. Men hur upplever barnen själva sin diagnos? Den frågan har analyserats i en ny avhandling vid Stockholms universitet.

Text Enikö Arnell-Szurkos

Publicerad 2020-09-15

Noam Ringer vill forska vidare i hur barns olika uppfattningar om adhd påverkar deras psykiska välmående. Hon hoppas att hennes avhandling leder till diskussioner om barnens perspektiv. ”Nu när FN:s barnkonvention blivit lag i Sverige är det särskilt viktigt att lyssna mer på barnen i frågor som berör dem.”
Bild: Getty Images

Barns egna perspektiv kommer inte fram i tillräcklig utsträckning när vård, skola och föräldrar ska stötta barn med adhd. Det är utgångspunkten i Noam Ringers doktorsavhandling vid Institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet. Hon är legitimerad psykolog med lång erfarenhet av frågan, bland annat inom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, i Stockholm.

– I dag får alla samma blanketter, barnet observeras i olika miljöer, föräldrar och lärare får svara på frågor. Men ingen frågar barnen ordentligt om deras upplevelser.

Tre sätt att se på adhd

Noam Ringer visar att det finns mycket variation i hur barn uppfattar och hanterar sin diagnos. Hon lyfter fram tre mönster i sin studie:

Barn som ser adhd som en biologisk brist och säger till exempel att deras ”hjärna inte funkar”.
Barn som tycker att det i första hand är omgivningen och miljön som ställer till det, som stökiga lektioner och tjatiga föräldrar.
Barn som ser adhd som ett personlighetsdrag, som alla har mer eller mindre av, och som både de själva och omgivningen behöver acceptera och förhålla sig till.

Hur barn uppfattar sin diagnos påverkar sedan hur de väljer att hantera den och vilka konflikter de väljer att ta för att få vardagen att fungera.

– De som är i första gruppen och tänker att adhd är något medicinskt, försöker i högre grad kontrollera sig själva, och tänker till exempel ”nu får jag skärpa mig”.

Accepterar medicinering i olika grad

Barn i första gruppen accepterar medicinering i högre grad. Barn i andra gruppen, som uppfattar miljön som huvudproblem, försöker ändra på den genom att exempelvis äta middag på sitt rum. Barn som ser adhd som ett personlighetsdrag har högre acceptans för att jobbiga situationer kan uppstå och försöker att inte förebygga eller kontrollera dem lika mycket.

– De pratar om det i termer av ”jag är som jag är”, och att de kanske behöver springa iväg någon gång.

Samma barn kan också använda sig av olika strategier, de behöver inte vara helt låsta vid en förklaringsmodell, vilket också komplicerar förståelsen, förklarar Noam Ringer.

Vad betyder dina resultat för till exempel vård och skola?

– Vi måste verkligen ge de här aspekterna mer plats, både i forskning och ute i verksamheterna. Dels behöver vi uppmärksamma barnens uppfattningar, dels utgå från hur de faktiskt agerar i olika situationer.

Hur kan det göras konkret, i skolan till exempel?

– En lärare behöver ta reda på mer om hur barnet uppfattar specifika situationer. De kan ställa frågor som: ”Varför lämnar du klassrummet?” ”Hur kändes det för dig när du la dig på golvet?”

Allt det låter ganska självklart och enkelt. Varför tar man då inte mer hänsyn till barnens perspektiv och förhållningssätt till sin diagnos redan?

– Det kräver väldigt mycket tid. Det är mycket lättare att komma med färdiga metoder för alla.

Noam Ringer har även undersökt föräldrars uppfattning av barnens adhd-diagnos i avhandlingens ena studie. Där är variationerna inte lika stora. De flesta föräldrar har ett medicinskt perspektiv på diagnosen och ser adhd som en ”brist i hjärnan”. Även föräldrars hanteringsstrategier kan tas tillvara bättre av vård och habilitering, menar Ringer.

– Vi behöver fånga upp vad de redan gör och utgå mer ifrån det, istället för att komma med så mycket nytt hela tiden.