Omkring 25 miljoner människor talar i dag språk inom den uraliska språkgruppen. Utöver språk som samiska, finska och ungerska omfattar den en rad språk i nordvästra Ryssland. Språkgruppen anses härstamma från Uralbergen i centrala Ryssland, men allt fler lingvister och arkeologer tror på ett proto-uraliskt ursprung längre österut. En större studie av forntida dna placerar det nu mer specifikt i Jakutien kring floden Lena, norr om Bajkalsjön.

”Det är geografiskt närmare Alaska och Japan än Finland, säger Alexander Mee-Woong Kim, en av studiens huvudförfattare, i ett pressmeddelande från Harvard university.
Han har under lång tid samlat in forntida dna-prover från gravar i Sibirien, vilket varit eftersatt i den genetiska forskningen.

Studien har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Nature och bygger på dna från 180 individer som levt för 11 000 till 4 000 år sedan i ett öst-västligt band från Jakutien till Uralbergen. Det har jämförts med forntida dna från drygt 1 300 individer från Finland, Sapmi och en rad andra platser.

Rönen är spännande, tycker Rogier Blokland, professor i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet.
– Det är intressant att uraliskan verkar komma längre österifrån än vi trott. I dag tänker de flesta lingvister att den kom från Västsibirien. Men på senare tid har det forskats mycket tvärvetenskapligt med genetik, arkeologi och lingvistik. Esterna och finländarna jobbar mer på det sättet, vilket är lovande, säger han.

De flesta som i dag talar uraliska språk har delvis likartade genetiska profiler. Bland annat bär de på haplogruppen N (M231) i Y-kromosomen, men dess ursprung har varit okänt. Att den nu hittats i individer längs en 700 mil lång öst-västlig linje stämmer överens med arkeologiska fynd av vapen och kultföremål gjutna i brons med så kallad Sejma-Turbino-teknik, som utvecklades i Altaijbergen för 4 500 år sedan.

Sejma-Turbino-tekniken anamnades av olika grupper som handlade med brons, och dess beståndsdelar tenn och koppar. Tekniken spreds snabbt åt väster när bronsåldern började i Europa för nära 4 000 år sedan.

Det stämmer väl överens med studiens nya genetiska rön, enligt medförfattaren Tian Chen Zeng, som lett dna-analyserna.
”Vi behövde bara mer data från mer okända kulturer, eller perioder då det var oklart vad som hänt”, säger han i pressmeddelandet.

I dag finns den uraliska genmixen nästan helt intakt hos nganasan-kulturen, en grupp om cirka 200 personer i nordligaste Ryssland. Finländare har den kvar till 10 procent och esterna till 2 procent. Hos ungrarna är den mer eller mindre borta, men tidigare dna-analyser har visat att den varit högre förr.

Den explosionsartade spridningen av det uraliska urspråket från öst till väst för 4 000 år sedan sammanfaller med hur de tidiga indoeuropeiska språken spreds från stäpperna norr om Svarta havet.

Av de 180 analyserade individerna tillhörde 16 Sejma-Turbino-komplexet. Deras gener bär även spår av kontakter med indo-iranska boskapsskötande grupper, vilket stämmer med lingvistiska rön om låneord.