Smala som bantar har ökad risk för diabetes

Att gå ner i vikt ger hälsofördelar på lång sikt för personer med fetma och minskar risken för typ 2-diabetes. Men för normalviktiga personer är förhållandet det omvända. Det visar en stor amerikansk studie med 200 000 deltagare med olika BMI, som har publicerats i PLOS Medicine.

Typ 2-diabetes är starkt förknippad med hjärt-kärlsjukdom och vanligare bland personer som har övervikt och fetma, men förekommer även bland personer med normalvikt.

Studiedeltagarna började följas i slutet av 1980-talet och 1992 fick de svara på frågan om de hade för avsikt att gå ner i vikt och vilken strategi de använde. Mellan 2016 och 2017 tog man reda på om de hade utvecklat typ 2-diabetes.

Personer med fetma som ville gå ner i vikt – och ganska snabbt också lyckades bli av med minst 4,5 kilo – tenderade att vara mindre drabbade av diabetes 24 år senare, jämfört med andra med fetma som saknade strategi för viktminskning. De som hade en strategi gick visserligen upp i vikt under årens lopp, men inte lika mycket som de utan plan.

Det gällde oavsett vilken metod de använde för att försöka bli smalare, även om träning verkade vara det långsiktigt säkraste kortet.

– Det här är viktig information för personer med kraftig övervikt: Det lönar sig att gå ner fem procent av sin vikt och sedan försöka att hålla den vikten med hjälp av träning, säger Kerstin Brismar, professor i diabetesforskning vid Karolinska institutet.

Normalviktiga som 1992 uppgav att de använde sig av minst en strategi för att försöka gå ner 4,5 kilo eller mer, hade 24 år senare oftare utvecklat typ 2-diabetes jämfört med en kontrollgrupp inom samma viktkategori som inte försökte bli smalare. De tenderade också att under årens lopp lägga på sig mer vikt än kontrollgruppen.

– Studien visar att det inte finns någon vinst med att försöka gå ner i vikt om man är normalviktig, utan att det är bättre att försöka hålla sin vikt. Hjärnan är inställd på en viss idealvikt. Förändring upp i vikt är inte bra, säger Kerstin Brismar.

Kerstin Brismar anser att studien är välgjord och okontroversiell, även om underlaget är homogent och främst bestod av kvinnor med ett arbete inom sjukvården. Hon är dock kritisk till beskrivningen av deltagarna, som hon tycker är något tunn.

– Jag saknar till exempel information om personernas ärftlighet för diabetes, typ 2-diabetes har stark ärftlighet, säger hon.