Språk och arkeologi möts i nytt center

De indoeuropeiska språkens geografiska ursprung har länge varit en svår nöt att knäcka. Dels har ämnet varit infekterat på grund av nazisternas vurm för ”arierna”, som indoeuropéerna kallades förr, dels har arkeologer avfärdat att massmigration legat bakom kulturella förändringar. Men nya genombrott med analys av forntida dna har ändrat bilden.

Därför har nu Centret för indoeuropeiska språk- och kulturstudier bildats vid Stockholms universitet och här ska forskning inom olika discipliner i Sverige och internationellt samlas. Centret har grott ur projektet Lamp, Languages and Myths of Prehistory.

– Vi som har hållit på med språk vet ju att folk har flyttat och att migration är ett bra sätt att sprida språk. Det vi försöker göra nu är att lägga ihop de tre kartorna som visar vad vi försöker göra med Lamp, vad dna visar och vad de indoeuropeiska språken i olika undergrupper visar, säger Jenny Larsson, professor i baltiska språk vid Stockholms universitet och chef för det nya centret.

– När de här dna-kartorna växte fram fick vi år 2015 för första gången en bild av hur olika vågor av migration kan ha sett ut, och nu diskuteras olika scenarier. Att korrelera det med språkstudier är ett jättejobb som återstår. Med centret öppnar vi för kommunikationen mellan forskningsområden. Vi behöver verkligen varandra.

Förutom arkeologer och språkvetare inbjuds naturvetare, religionshistoriker, idéhistoriker, genetiker och andra som vill bidra. Centret ska vara en nationell resurs och internationell nod, är visionen. Det är öppet för alla som vill förlägga sin forskning där och skapa samarbeten, workshops och seminarier.

I centrets styrgrupp samlas forskare från andra discipliner. Ordförande är Anders Kaliff, professor i arkeologi vid Uppsala universitet, som forskat i forna kulturer med indoeuropeiska rötter i över 20 år.

Det sexåriga Lamp-projektet, finansierat av Riksdagens jubileumsfond, kommer att fortsätta inom centret till 2025. Vilka andra projekt som skapas beror på forskarna som väljer att samarbeta inom centret. Kontakter finns redan med forskare i framför allt Danmark, där indoeuropeiskan redan studeras, och i Nederländerna, Tyskland och USA.

De indoeuropeiska språken har inte varit så stigmatiserade inom språkforskningen som den tänkta kulturen varit. Och med växande avstånd till 1930- och 1940-talen blir ämnet allt mindre laddat. Nya rön, förutom dna, bidrar också till att tiden är inne för djupare studier.

– Jag tycker att vi står inför ett paradigmskifte där vi måste tänka på ett helt nytt sätt. Det är mycket vi måste kasta bort och annat vi behöver bygga upp på nytt. Vi kan inte fortsätta att försöka hitta den stora historiska knuten där vi hittar urspråket som alla dagens språk härstammar ifrån. Vi måste tänka ett kontinuum, där utvecklingen sker i olika steg.