Svampars strategier kan påverka skogens kolbalans

När svampar bryter ner ved och blad omvandlas en del av kolet som finns i växten till svampbiomassa. Svampar är därför viktiga för kolbindningen i skogen.

För att tränga in i ved och blad är svamparna utrustade med miljontals trådlika celler – hyfer. Hyferna bildar i sin tur nätverk som kallas för mycel.

I en ny studie, som är publicerad i tidskriften New Phytologist, har forskare undersökt hur vedsvampar kan återvinna sitt mycel när de växer. Kerstin Aleklett Kadish är biologiforskare vid Lunds universitet och hon konstaterar att de studerade svamparna uppträdde väldigt olika.

”Jag tycker att det mest intressanta med studien är att den visar att svampar som kan tyckas leva väldigt liknande liv inuti trädstammar och grenar och livnär sig på samma sorts föda ändå kan ha så olika överlevnadsstrategier”, skriver hon i ett mejl till Forskning & Framsteg.

Forskarna delar in vedsvamparna i en slösaktig och en sparsam grupp. Vedsvampar som lever på grenar och blad har en slösaktig strategi. De är kortlivade och har inte tid att investera energi i att återanvända näringen i det gamla mycelet.

Vedsvampar som lever på stora stockar tenderar däremot att vara långlivade och kan växa i flera år. De beskrivs som sparsamma, eftersom de återvinner sitt mycel medan de växer.

Hur vedsvamparna lever, deras ekologi, avspeglas alltså i val av strategi. Studien tyder på att vedsvamparna kan kontrollera sin tillväxt och justera sin fördelning av resurser inom mycelnätverket i större detalj än vad man tidigare trott.

Studien öppnar också för mer precisa uppskattningar av hur olika svampar bidrar till kolbindning i skogen.

”Vid första anblick så ser det kanske ut som att den slösaktiga strategin lämnar mer biomassa efter sig och därför bidrar till mer kollagring, men det behövs vidare forskning kring vad som händer med det som lämnas kvar i en mer biologisk kontext för att dra dessa slutsatser. Blir det kvarlämnade mycelskelettet lättare uppätet av andra organismer i jorden eller är det mindre kolrikt än de få fyllda överlevnads-hyfer som de sparsamma arterna lämnar kvar?”, skriver Kerstin Aleklett Kadish.