”Sverige bör visa vägen mot ett hållbart skogsbruk”

Skogsbruk och jordbruk utgör de största direkta hoten mot den biologiska mångfalden på global nivå.  Världens politiker vill nu försöka åtgärda detta. FN beslutade för två år sedan att 30 procent av världens ekosystem ska skyddas till år 2030, vilket formuleras i konventionen om biologisk mångfald. Och i somras beslutade EU, på ministernivå, att 20 procent av den påverkade naturen inom EU ska restaureras till år 2030 (lagen om naturrestaurering). Till år 2050 ska alla påverkade naturområden restaureras, så att man får en läkningsprocess som tillåter den biologiska mångfalden att få återkomma. För det svenska skogsbruket betyder detta omfattande förändringar.

I dag är mindre än 10 procent av den svenska skogen formellt skyddad och merparten av skogen har omvandlats till trädplantager. Om FN:s  mål ska uppfyllas måste ytterligare stora områden äldre skog undantas från skogsbruk till år 2030. Och om EU:s beslut ska följas krävs dessutom ett nationellt program för ekologisk restaurering av trädplantagerna tillbaka till vanliga skogar.

I merparten av norra Sverige var skogen länge av vildmarkskaraktär och enbart enstaka träd avverkades. Först under 1950-talet påbörjades en storskalig kalhuggning och sedan överföring av hyggena till tallplantager. Det drevs bland annat igenom via en lagstiftning som innebar att skogsägare var tvungna att betala in en så kallad skogsvårdsavgift till staten, pengar som sedan användes till ekonomisk ersättning till de skogsägare som avverkade naturskog och i dess ställe anlade plantager. Pengarna användes även till utbyggnad av ett tätt skogbilvägsnät för uttransport av de avverkade träden till industrin, samt till dikning av våtmarker.

Även om dessa bidrag avskaffades 1992, fortgår kalhuggningen av skogen – överföringen till plantager sker med en hastighet på ca 1–1,5 procent av skogsmarken per år. Effekten har blivit att nästan all tidigare naturskog i Norrland, samt även stora delar av den vanliga så kallade seminaturliga blandskogen, har ersatts med tallplantager i olika åldersstadier. I södra Sverige har många seminaturliga skogar ersatts med granplantager. Enligt miljöcertifieringen FSC behöver markägaren bara spara 10 procent lövträd i plantagerna, och i ocertifierade plantager röjs ofta alla lövträd bort. Eftersom hyggena i början av hyggesepoken ofta föryngrades naturligt, genom att fröträd lämnades, finns dock alltjämt en del områden med äldre seminaturlig skog kvar.

Restaureringen av hyggena och plantagerna bör på nationell nivå utgå från hur skogen historiskt har påverkats av skogsbruk. Detta kan grovt skattas utifrån riksskogstaxeringens data över fördelning av olika ålder på trädbestånden. Man bör även utgå från kartmaterial, till exempel kartverktyget Skogsmonitor. Åldersklassen 0–11 år, det vill säga de färska kalhyggena och de ännu oröjda plantagerna, täcker cirka 9 procent av skogsmarken. Här bör restaureringen bestå i blandskogplantering på hyggena, med både gran och tall, anpassat till hyggets varierande markförhållanden.

I de oröjda plantagerna bör, i stället för konventionell total röjning, så kallad brunnsröjning börja tillämpas. Brunnsröjning innebär att enbart träd nära de träd man vill ska friställas från konkurrens röjs bort, så att fler naturligt inväxta lövträd och granar blir kvar. Genom att skapa blandskog i stället för plantager ges möjlighet för fler skogliga ekosystemtjänster. I blandskog av gran och tall kan man till exempel få fram talltimmer snabbare än i monokulturer med enbart tall. Därmed ökar det framtida utbytet av sågtimmer som kan ge råvara med lång lagringstid i samhället, så att koldioxiden inte släpps ut i atmosfären. Blandskog växer ofta snabbare och sprider risker genom att de parerar bättre än trädmonokulturer för olika klimatrelaterade skogsskador, som bränder, stormfällning, torka, insektsangrepp, svampangrepp. Genom att spara fler lövträd får älgarna mer alternativ mat än de få tallarna som sparas i nuvarande plantager – därmed kan betesskador på tallar undvikas.

Äldre plantager i olika åldersklasser täcker grovt skattat omkring 60 procent av skogsmarken. Dessa bör ekologiskt restaureras åter mot vanlig skog. Den kvarvarande seminaturliga skogen täcker omkring 20 procent. Naturskogarna, med enbart ringa inslag av mänsklig påverkan, återfinns mest nära fjällen och utgör enbart några få procent. Det betyder att det snabbt måste komma ett beslut om att stoppa planerade avverkningar i stora delar av de seminaturliga skogarna, eftersom de kvarvarande naturskogarna inte räcker för att klara FN:s miljömål. Det innebär i sin tur att avverkningen måste förskjutas till de äldre barrträdsplantagerna, de som nått 50–70 års ålder och som hyser relativt små naturvärden. Denna avverkning bör ske i syfte att restaurera plantagerna, till exempel genom olika former av hyggesfritt skogsbruk. Hyggesfritt skogsbruk kan dock inte tillämpas i flertalet av de kvarvarande seminaturliga skogarna, eftersom de till stor del måste skyddas.

Enligt en global studie publicerad i Nature 2023 skulle skydd och restaurering av skog för bevarande av skoglig biologisk mångfald kunna binda in cirka 830 miljarder ton koldioxid från atmosfären, vilket motsvarar ungefär 16 års nuvarande utsläpp. Merparten, cirka 60 procent, handlar om bevarande av äldre skog från avverkning. Cirka 40 procent består i restaurering – förtätning av fragmenterad skog, där koldioxidinbindningen kommer att ta längre tid. Åtgärderna skulle motverka klimathotet, men merparten av den nödvändiga klimatlösningen handlar dock om snabba omfattande utsläppsminskningar. Skulle vi i Sverige övergå till ett hållbart brukande av skogen och minskning av landets största klimatutsläpp, det från skogsbrukssektorn, skulle vi kunna föregå som gott exempel för andra länder. Då vore mycket vunnet.