”Sveriges utsläpp dödar tusentals människor varje år”

Regeringen anser att ”Sverige ska föra en ambitiös och effektiv klimatpolitik”. Samtidigt hävdar flera klimat- och klimatpolitikforskare att Sverige har tappat ledartröjan i det internationella klimatarbetet. Regeringens stödparti Sverigedemokraterna kallar i sin valplattform svensk klimatpolitik för ”kostsam plakatpolitik”, och de understryker att ”ett land som Sverige, som står för en promille av utsläppen, inte kan ha direkt påverkan på klimatet”.

De har helt rätt i att om inte stora stater som USA, Kina och Ryssland drar ner på sina utsläpp är det nog omöjligt att undvika en klimatkatastrof. Sveriges agerande kommer inte vara avgörande, men av detta kan man inte dra den tyvärr ganska vanliga slutsatsen att det inte spelar någon roll vad Sverige gör på egen hand.

Sanningen är att Sveriges årliga utsläpp förväntas orsaka att flera tusen människor dör i förtid, de flesta i de fattiga länder som är mest utsatta för klimatförändringar. Enligt en modell skapad av Daniel Bressler kommer Sveriges konsumtionsbaserade koldioxidutsläpp bara under 2020 orsaka att nästan fjorton tusen människor dör i förtid. Detta ger varje politiker och medborgare starka moraliska skäl att dra ner på klimatutsläppen, även om Sverige inte kommer ha en avgörande roll i att undvika en klimatkatastrof.

Som alla klimatmodeller innehåller Bresslers modell antaganden som kan kritiseras. Enligt vissa modeller är den förväntade dödlighet som Sveriges utsläpp orsakar i själva verket högre, enligt andra är den lägre. Men det viktiga är inte den exakta siffran, utan det faktum att Sveriges årliga utsläpp enligt alla rimliga modeller orsakar enorm skada, till exempel att tusentals människor dör i förtid.

I undantagsfall, till exempel när extremt mycket står på spel, kan det vara moraliskt rättfärdigat att skada andra – men sådana undantag gäller knappast i detta sammanhang. Sverige kan signifikant dra ner på utsläppen utan att välstånd eller välfärd hotas. Så kan det finnas andra faktorer eller omständigheter som befriar Sveriges regering och andra som fattar beslut å Sveriges vägnar från skuld för den skada dessa utsläpp orsakar? 

Ett argument som ofta hörs när Sveriges bidrag till att lösa globala problem diskuteras, är att det är orimligt att kräva att Sverige gör mer, när så många länder gör mindre. Och faktum är att trots att Sverige numera är långt ifrån ”bäst i klassen”, så släpper många av de länder svenskar gärna jämför sig med – Danmark, Norge, Finland, USA, Storbritannien, Tyskland och Frankrike, till exempel – ut mer än Sverige per capita. Är det då inte orimligt att kräva att Sverige gör ännu mer?

En sådan invändning skulle eventuellt hålla om diskussionen gällde till exempel bistånd. Det är kanske orimligt att kräva att någon som redan gör mer än de flesta för att gynna andra utför ännu fler altruistiska handlingar. Men samma sak gäller inte handlingar som på ett orättvist sätt skadar andra. Det faktum att någon annan skadar andra ännu mer betyder inte att det är orimligt att kräva att du slutar skada andra. Ingen skulle acceptera Beas mobbande av Carl med argumentet att Adam mobbar Carl ännu mer. Det faktum att Adam också mobbar Carl gör det inte på något sätt bättre att Bea mobbar Carl. Det gör det faktiskt ännu värre. Samma gäller stater. Det faktum att Norge, med sina utsläpp, skadar Bangladeshs invånare, rättfärdigar inte att Sverige skadar Bangladeshs invånare. Det gör saken faktiskt ännu värre. Bangladeshs invånare är redan utsatta på grund av utsläpp från andra länder. Detta gör Sveriges utsläpp mer, inte mindre, moraliskt problematiska.

Ett annat vanligt argument i diskussionen om Sveriges klimatansvar bygger på det faktum att landets utsläpp är en väldigt liten andel av de totala utsläppen. Faktum är att Sveriges årliga konsumtionsbaserade koldioxidutsläpp de senaste åren motsvarat det som resten av världen släppte ut på cirka 15 timmar. Så även om Sverige varit koldioxidneutralt ett helt år skulle resten av världen ha tagit igen det på lite mer än ett halvt dygn. Genom att bli koldioxidneutrala förhindrar vi inte skada, lyder argumentet. Vi skjuter bara upp skadan. 

Men även om en skada kommer uppstå finns för det första ett värde i att inte vara den som orsakar skadan. Om någon bestämt sig för att ta livet en oskyldig person, men erbjuder någon annan hundra tusen kronor för att göra det i stället, skulle de flesta av moraliska skäl tacka nej till erbjudandet. På samma sätt har de som fattar beslut å Sveriges vägnar moraliska skäl att inte orsaka att flera tusen människor dör i förtid, även om någon annan kommer att orsaka denna skada, och trots att det påverkar Sveriges BNP.

För det andra är det viktigt att inse hur länge koldioxid stannar i atmosfären efter att den släppts ut: mellan 300 och 1 000 år. Det betyder att i över 300 år kommer den totala mängden koldioxid i atmosfären vara nära 70 miljoner ton större än den hade varit om Sverige varit koldioxidneutralt år 2021. Det är närmast garanterat att någon gång under dessa flera hundra år kommer allvarlig skada inträffa, som inte hade inträffat om den totala mängden koldioxid i atmosfären hade varit flera miljoner ton mindre, exempelvis till följd av att Sverige varit koldioxidneutralt i ett år.

Daniel Bresslers modell ställer vår konsumtion mot andras död på ett sätt som gör det moraliska dilemmat glasklart. Vissa utsläpp kan förstås rättfärdigas. De moraliska skäl vi har att minska våra utsläpp är inte nödvändigtvis tyngre än alla andra skäl, och minskningen behöver vägas mot motstridiga intressen. Men vi kan inte rättfärdiga att flera tusen fattiga människors dör i förtid med värdet av att vidmakthålla svenskars konsumtionsnivå.