Tamhästen spreds med stridsvagnar

Åtminstone i 5 000 år har människan ridit hästar. Men det tog över 1 000 år innan hästen tämjdes och optimala egenskaper avlats fram. Det skedde på den pontiska stäppen, norr om Kaukasus, skriver 162 forskare i en studie i Nature som bygger på dna-analys av dagens tamhästar och arkeologiska fynd från olika tidsperioder och områden.

När hästar med de önskvärda egenskaperna väl avlats fram spreds de blixtsnabbt över hela världen, enligt forskarna.

– Det är nästan sensationellt att vi till sist har hittat ursprunget. Det som ledde fram till dagens häst var att man avlat på hästar som hade ett lugnt temperament och inte var så lättskrämda. Samtidigt avlade man på ett starkt bakparti så att de kunde dra tungt, säger Kristian Kristiansen, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet.

Han har deltagit i den internationella studien, ledd av paleogenetikern Ludovic Orlando vid det franska forskningsinstitutet CNRS.

Samma grupp med forskare inom arkeologi, paleogenetik och lingvistik studerade för några år sedan dna från hästar i Botai i dagens Kazakstan, där man hittat de äldsta arkeologiska spåren av tamhästar, cirka 5 500 år gamla. Men de var inte förfäder till dagens tamhäst. Flera andra tänkbara platser för ursprunget avfärdades också.

I den nya studien jämfördes arvsmassan från hästar i hela Eurasien, mellan 5 000 och 200 år gamla. Den visade på ett antal genetisk åtskilda populationer, men att en dramatisk förändring inträffade ett par hundra år. Det skedde när den hästdragna stridsvagnen uppfanns i ett område kring Uralbergen, där man hittat gravar med tvåhjuliga stridsvagnar och hästar i par.

Hästarna hade förbättrats med hård avel så att de kunde användas i krig.

Forskare har tidigare tänkt sig att tamhästen kom över stäpperna till Europa med yamnaya-kulturen, som utvecklades till den så kallade snörkeramiska kulturen. Men studien visar överraskande att att yamnaya-migranterna lämnade sina hästar ungefär vid Karpaterna i dagens Rumänien.

– Yamnayas ursprungliga hästar kunde användas till transporter från A till B, och kanske till att valla kreatur, men inte till krig eller andra mer avancerade uppgifter. Den moderna tamhästen kom först i nästa migrationsvåg, i slutet av 2200-talet.

På kanske bara hundra år spreds hästen från stäppen åt alla håll – till Mesopotamien, Egypten, Indien och Kina. Med den spreds både indoeuropeiska språk och stridsvagnen, som krävde en tränad häst. Hästen skulle kunna styras och stoppas på fältet och inte vara lättskrämd. Kombinationen stridsvagn-tamhäst blev rena dynamiten.

– Det fick samma betydelse för krigföringen som den moderna stridsvagnen fick för 100 år sedan. Det var ett enormt tekniskt genombrott! säger Kristian Kristiansen som forskat på bland annat arkeologiska spår efter de antika vagnarna.

Att hästen spreds med krigsteknologi betyder inte att det rörde sig om stora invasioner av hästburna krigare. Det var snarare fråga om små elitstyrkor, som sökte upp regionala ledare och erbjöd dem sina tjänster, enligt Kristian Kristiansen.

– Det var ett prestigedjur för eliten de första tusen åren. De spreds som ett paket: hästar och specialister som kunde dressera dem plus folk som kunde bygga stridsvagnar. Det finns dokument hos hettiterna från 1400-talet före vår tideräkning som beskriver ett träningsprogram.

Först tusen år senare, under järnåldern, kommer krigare på hästrygg och stora hästburna migrationsvågor. Arbetshästen i jordbrukets tjänst dröjde ännu längre in i historisk tid.