Tre frågor om humor i fysiken

**Varför studerar du fysikhumor?**

– Skämten dök upp i min forskning när jag studerade hur ingenjörsstudenter lär sig fysik tillsammans. Senare har jag också börjat studera föreläsningsskämt, hur lärare använder humor i sin undervisning. Skämt är väldigt talande för den miljö de uppstår i.

**När är humor i undervisningen något dåligt?**

– Rasistisk och sexistisk humor är typiskt dålig. Sådana skämt har vi dock inte sett i de situationer jag har studerat. Men även när skämten inte är riktade mot en grupp kan de få människor att känna sig uteslutna. Om en typisk fysiker alltid beskrivs som en man och utan social kompetens, då ger det åhörarna en begränsad bild av hur en fysiker ska vara.

**Vilken humor är bra, och hur fungerar den?**

– Humor är effektfullt för att lätta på en spänd stämning. Den skapar ofta glädje, och därmed bättre förutsättningar för inlärning. Sen kan humor peka på vissa saker i ämnet som är viktiga. Som i ett exempel där en föreläsare ger atomer namn – det blir roligt därför att atomer alla är likadana och att ha namn på dem inte är relevant. Genom att prata lite ”fel” om fysiken blir det tydligt hur vi _ska_ prata om saker som fysiker. Det finns ju inte bara negativa normer, vi har också de goda normerna som studenter behöver lära sig för att själva bli fysiker.

##Två fysikskämt ur Maria Berges samling

**Om man springer vinkelrätt in i en vägg, är man normal då?**

Det här är bara roligt för den som känner till begreppet normalkraft. Det är en sorts gemeskapsstärkande humor som bygger på igenkänning, och på att de skämtande har gemensamma referensramar.

**I det här problemet i er bok står det att en fysiker vandrar upp i Alperna. Ni vet att det är ett skämt va?**

Den här sortens skämt handlar om fysikerns identitet. De kan ofta vara stereotypiserande. I det här och andra liknande skämt framställs fysiker som människor som bara bryr sig om fysik och inte har några andra intressen.