”Universiteten behöver lagstöd mot politisk klåfingrighet”

Regeringar av olika färg hävdar regelmässigt att akademisk frihet är viktigt, men vid närmare granskning visar det sig att skyddsräckena för denna frihet i Sverige är mycket svaga. Detta illustreras nu senast av vår utbildningsminister Mats Perssons (L) debattartikel i SvD om att styra högskolans utbildningsutbud mot vissa yrkesutbildningar och minska antalet fristående kurser. Utbildningsministern hävdar felaktigt att de senare årens expansion av högskolan präglas av ”att fler läser fristående kurser”. Förutom att ministern sakligt sett har fel – de fristående kurserna har inte alls ökat över tid, tvärtom – så illustrerar detta uttalande en politisk klåfingrighet som är djupt problematisk. Särskilt om man i andra sammanhang påstår sig förespråka akademisk frihet. För vad innebär denna frihet egentligen?

I forskningslitteraturen knyts begreppet akademisk frihet dels till institutioner (lärosäten), dels till individer. Det förra avser universitetens och högskolornas möjligheter till självstyre i relation till exempelvis regering, riksdag och marknaden. Den individuella akademiska friheten avser rätten till professionellt självbestämmande för den enskilda läraren och forskaren. Lärosätenas självstyre och de akademiska lärarnas och forskarnas självbestämmande är helt grundläggande för den akademiska verksamhetens vetenskapliga legitimitet och auktoritet.

Vilka institutionella arrangemang krävs då för att tillförsäkra den akademiska verksamheten ett reellt oberoende? Två avgörande parametrar är att verksamheten har lagstöd – helst grundlagsstöd – och tillräckligt med ekonomiska resurser. Detta är också något som understryks i internationella rättsakter och överenskommelser om universitets och högskolors ställning. Stödet i den svenska lagstiftningen för de statliga lärosätenas rätt till självstyre är emellertid mycket svagt. I Sverige finns ingen formell reglering som säkrar institutionell autonomi för de statliga lärosätena. Detta uppmärksammas i en internationell studie från 2017 där bland annat den rättsliga regleringen av lärosätenas institutionella autonomi jämfördes mellan samtliga EU-länder, inklusive Storbritannien. Sverige hamnade på 26:e plats av 28.

En försvårande omständighet i det svenska fallet är att de universitet och högskolor som drivs i statlig regi (majoriteten) formellt är en del av den offentliga organisationen av förvaltningsmyndigheter. En statlig förvaltningsmyndighet står i ett lydnadsförhållande till regeringen och har normalt sett till uppgift att verkställa de uppgifter som riksdag och regering fattat beslut om, vilka förmedlas via regleringar, myndighetsinstruktioner, regleringsbrev och uppdrag. Det är lätt att se att det angivna lydnadsförhållandet under regeringen rimmar illa med idén om autonomi för universitet och högskolor.

Verksamhetsformen statlig myndighet fungerar dåligt för lärosätena – det framgår tydligt av senare års tilltagande politiska detaljstyrning av inte minst den högre utbildningen. Om man studerar politiska överenskommelser vid regeringsbildningarna i samband med de två senaste valen hittar man tydliga exempel på den bristande rågången mellan politik och akademi. I såväl Januariavtalet 2019 som i Tidöavtalet 2022 finns skrivningar som utan tvekan innebär politisk detaljstyrning, ja, till och med intrång i den akademiska friheten, när det gäller högre utbildning.

I Januariavtalet slog de ingående partierna (S, C, L och MP) fast att lärarutbildningen ska reformeras (2019:13) och man gick ända ned på kursplanenivå: ”Sex- och samlevnadsundervisning ska vara en obligatorisk del av lärarutbildningen liksom kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.” I Tidöavtalet skriver M, SD, KD och L så här: ”Socionomutbildningen reformeras för att göra kriminalitet bland ungdomar till ett obligatoriskt utbildningsmoment. Möjlighet till specialisering på ungdomsbrott införs i utbildningen.”

Utbildningsminister Perssons utspel om styrning bort från fristående kurser är ytterligare ett i raden av belägg för att regeringar betraktar de statliga lärosätena som vilka statliga myndigheter som helst. Det är ett förhållningssätt som skadar den akademiska verksamheten och går stick i stäv med idén om akademisk frihet.

De politiska högtidstalen om den akademiska friheten ekar tomt. Det krävs en ordentlig grundlagsreglering för att säkra den akademisk frihetens skyddsräcken, och för att skapa det respektavstånd mellan politik och akademisk verksamhet som följer av internationella överenskommelser och rättsakter. Och det här är inte en fråga som bara rör forskare och akademiker, konstaterade Autonomiutredningen 2008, ledd av statsvetarprofessorn Daniel Tarschys: ”Vetenskapens frihet är en avgörande förutsättning för det kulturella klimatet, för demokratins hälsa, för ekonomins dynamik och för hela samhällets utvecklingsförmåga.”