Upplevelser bottnar i kroppen

Vi tänker sällan på våra kroppar – förrän något går fel. Men bakom den skenbara enkelheten pågår något märkvärdigt: Hjärnan väver ständigt samman synintryck, beröringar och signaler från muskler och leder till en sammanhängande känsla av att ”den här kroppen är min”.

Psykologer och hjärnforskare kallar detta kroppsägande. Det är en nyckelkomponent i självmedvetandet; känslan av att vara ett jag som befinner sig i en specifik kropp, avskild från omvärlden. Det är delvis detta som gör oss annorlunda än AI.

I årtionden har det funnits teorier om att mycket av denna kroppsliga bearbetning sker utanför medvetandet – ett slags omedveten process som tyst styr våra rörelser medan medvetandet fokuserar på annat. Nu har jag och mina kolleger presenterat resultat som utmanar denna idé – och ger intressanta insikter i medvetandets natur.

De flesta experiment om medvetande har använt blinkande ljus eller ljud för att ta reda på när och hur yttre stimuli når vår medvetna upplevelse. Förvånansvärt lite forskning har däremot direkt testat hur den medvetna upplevelsen hänger ihop med den kroppsliga självuppfattningen, eller kroppsjaget om man så vill.

För att undersöka detta använde vi en modern version av något som kallas gummihandillusionen. I denna illusion göms deltagarens riktiga arm medan en naturtrogen gummiarm placeras framför dem. Om båda händerna vidrörs synkront börjar de flesta uppleva att gummihanden märkligt nog är en del av deras egen kropp.

Vi byggde en robot som gjorde det möjligt att styra illusionen med en precision på några få millisekunder. I vårt experiment fick 32 deltagare se två gummihänder bredvid varandra, samtidigt som en robot vidrörde deras riktiga, dolda hand.

Vid varje försök vidrördes en gummihand helt synkront med den verkliga handen, medan den andra hade en liten fördröjning på mellan 18 och 150 millisekunder. Efter en serie beröringar skulle deltagarna välja vilken gummihand som kändes mest som deras egen, och sedan ange hur tydlig den känslan var.

Detta gav oss två saker att jämföra. Den ena var objektiv prestation – hur väl personernas känsla av att äga en gummihand kunde förutsäga om den berördes enligt samma tidsmönster som den riktiga handen. Den andra var subjektiv medvetenhet – hur tydligt de uppgav att de upplevde denna känsla av ägande.

Om en stor del av bearbetningen av kroppsägande sker omedvetet, borde människor vara bra på att välja den korrekta gummihanden även när de bara rapporterar en vag eller oklar känsla av ägande.

Det var inte vad vi fann. När vi ökade tidsförskjutningen så att roboten berörde äkta och falska händer mer i otakt blev deltagarna bättre på att välja ”rätt” hand. En avgörande poäng är att deras rapporterade känsla av ägande samtidigt blev tydligare.

Båda måtten började stiga vid ungefär 30 millisekunders avvikelse. Under den nivån gissade deltagarna i princip. Över den nivån valde de mer korrekt och beskrev en tydligare ägandekänsla.

Med andra ord: Så fort hjärnan började skilja på ”min hand” och ”inte min hand” avspeglades det också i medvetandet. Detta skiljer sig från många studier av synsinnet, där omedveten bearbetning kan ske innan stimuli når medvetenhet.

För att testa om detta verkligen handlade om kroppsägande – och inte bara om att lägga märke till timing – genomförde vi två kontrollexperiment. När vi vred gummiarmarna till en anatomiskt omöjlig position försvann illusionen. Då rapporterade deltagarna oftast ingen tydlig känsla av ägande, oavsett timing.

Och när vi ersatte gummiarmarna med träklossar, och bad deltagarna bedöma samtidighet i stället för ägande, var deras upplevelser och prestationer inte längre lika tätt sammankopplade. Detta tyder på att en stark medveten upplevelse är specifik för kroppsägande – inte bara för någon generell form av multisensorisk integrering.

I ytterligare experiment frågade vi oss om samma nära samband gäller när kroppsägandet byggs upp gradvis. I en studie varierade vi hur många beröringar deltagarna fick innan de skulle göra sitt val. Fler beröringar innebar mer sensorisk information. Som väntat blev de bättre på att avgöra ägande – men återigen ökade även deras nivå av kroppsmedvetande proportionellt.

Sammantaget pekar våra resultat mot en enkel men kraftfull slutsats: När det gäller kroppsägande verkar medvetandet ha direkt och fortlöpande tillgång till den relevanta informationen. Det skiljer sig från många studier av syn och hörsel där stimuli kan påverka beteendet utan att bli medvetna. Så det verkar som om kroppsjaget har en särskild plats i våra medvetna liv.

En anledning kan vara att kroppsägandet i sig är knutet till jaget: det förankrar ett förstapersonsperspektiv i rummet och ligger till grund för nästan allt vi upplever. En annan möjlig anledning är att kroppsägande bygger på en komplex integrering av många sinnen, vilket kan kräva den typ av omfattande hjärnaktivitet som förknippas med medvetna upplevelser.

Att förstå hur kroppsägande och medvetenhet hänger ihop är inte bara en filosofisk fråga. Störningar i den kroppsliga självuppfattningen är vanliga vid tillstånd som schizofreni, ätstörningar, autism och emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Vid sådana tillstånd kan personer känna sig främmande inför sina kroppar eller misstolka deras storlek, form eller gränser. Vårt arbete ger nya verktyg för att studera det bakomliggande systemet i detalj.

Fynden är också relevanta för den snabba utvecklingen inom virtuell verklighet och proteser. Många av dessa tekniker försöker ge användaren en känsla av att verkligen äga en digital eller artificiell kropp. Eftersom kroppsägande är nära knutet till medvetna upplevelser tyder resultaten på att lyckad ”förkroppsligande” kräver att de multisensoriska signalerna är synkroniserade på ett sätt som upprätthåller en tydlig, medveten känsla av ”det här är jag”.

Slutligen är våra resultat intressanta för den övergripande diskussionen om olika teorier om medvetandet och dess roll.

Om information om vår egen kropp nästan alltid når medvetandet, stödjer det tanken på att en av medvetandets kärnfunktioner är att upprätthålla ett stabilt, förkroppsligat jag. Detta perspektiv tydliggör också en viktig skillnad mellan människor och dagens artificiella system, och utmanar idén att AI – åtminstone i sin nuvarande form – skulle kunna ha något som liknar mänskligt medvetande.

Den här artikeln är återpublicerad från The Conversation under creative commons-licens. Här kan du läsa den engelska originalartikeln. Här finns den vetenskapliga artiklen i PNAS.