Vattenkraft förstör fornlämningar i Norrlandsälvar

När älvarna i norra Sverige skulle byggas ut på 1950- och 60-talen dokumenterades samiska och andra kulturmiljöer arkeologiskt. Men arkeologerna arbetade under tidspress över stora ytor, så många lämningar blev inte undersökta. När vattendomstolar fattat beslut om utbyggnad kunde kulturmiljövården inte påverka processen mer.

Sedan dess har kunskaperna ökat mycket om lämningar av samiska kulturmiljöer och Norrlands förhistoria generellt. Många odokumenterade platser har hittats, bland annat i projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, NVK, som startades 2022. Det berättar projektledaren Dag Avango, som är professor i historia vid Luleå tekniska universitet och forskar på historiska och nutida förändringsprocesser i polarmiljöer.

– Vad vi ser är en kontinuerlig förstörelse av arkeologiskt källmaterial när vattnet i dammarna stiger och sjunker med årstiderna. Vi förlorar material som är avgörande för att bättre kunna förstå norra Sveriges förhistoria. Det måste få ett stopp, säger han till Forskning & Framsteg.

De arkeologiska undersökningarna inom projektet leds av arkeologen Frida Palmbo vid Norrbottens museum. Bland platserna som sakta men säkert förstörs av erosionen finns en så kallad rödockragrav nedströms Ligga kraftstation i Jokkmokks kommun. Det är den äldsta typen av gravar som finns i norr, där jägare och samlare för 7 000 år sedan begravdes täckta av rödfärgad jord. Bara två rödockragravar har tidigare undersökts i Norrbotten.

– Nära graven har vi hittat en tidigare okänd boplats, som visat sig vara 1 000 år äldre än graven. En annan boplats har hittats vid Nelkerim mellan Jokkmokk och Vuollerim, berättar Frida Palmbo.

NVK-projektet ska ge underlag för att ta hänsyn till kulturmiljö och fornlämningar när miljötillstånd för vattenkraftverk ska omprövas, framhåller Dag Avango. Även när det satsas på andra ytkrävande industriprojekt är det viktigt att kunna visa hur människors miljö har påverkats, anser han.

Till skillnad från när området undersöktes i mitten av 1900-talet har dagens forskare djupare kunskaper och tillgång till teknik som gör undersökningarna enklare. Till exempel ska drönare fotografera markytor kring väldiga vattenmagasin som friläggs när isen smälter på våren och vattnet fortfarande är lågt. Men de senaste två vårarna har isen legat kvar på ytan medan magasinen fyllts på till sommarens nivåer.

– När isen släpper har vi bara några dagar på oss innan vattnet stigit igen. Vi måste ut och fota i precis rätt ögonblick. I år har vi säkrat upp det genom att ta fram ett stort urval av platser där vi kan ta drönarbilder, inte bara en plan B utan även C och D, säger Dag Avango.

Syftet är att se vilka platser som det finns något kvar av och hur de påverkats när vattnet sjunker och stiger. En del förhistoriska boplatser har helt eller delvis eroderats bort sedan utbyggnaden. De nya platser som hittas ska dokumenteras. Infraröd fotografering kan ge ledtrådar till vilka ytor som påverkats av mänsklig aktivitet.

Hittills har forskarna hittat lämningar som avslag från tillverkning av stenredskap, verktyg och härdar med skörbränd sten. Däremot har material som brända djurben från matrester och annat förgängligt material spolats bort med vattnets variationer.

Som referens tas bilder vid Kalix- och Vindelälvarna, vilka inte byggts ut. Kring dem är motsvarande fyndplatser i stort sett intakta, enligt Dag Avango.

I projektet intervjuas även människor som haft anknytning till och minnen av platserna. Det handlar inte bara om samiska platser, utan mer övergripande om markanvändningen i områdena. Utöver bebyggelsen gäller det bland annat odlingslandskap, spår av timmerflottning, renskötsel, samfärd och fiske.