Åldersbestämning

Till naturvetenskapens största prestationer måste man räkna metoder för datering av stora händelser – Big Bang, solsystemets och jordens uppkomst, stegen i den biologiska evolutionen, klimatets växlingar, mänskliga kulturers uppgång och undergång, spridningen av nyttoväxter, och mycket annat. Jag minns när jag som ung student i Berkeley i en bibelskola hörde en ”kreationistisk” föreläsare försöka misstänkliggöra den då ganska nya metoden att datera fynd innehållande organiskt kol, den s.k. kol 14-metoden (C14-metoden, som egentligen borde kallas 14C-metoden). Och visst fanns det då motsägelser att peka på. Exempelvis fick egyptiska mumier som man kunde datera med historiska metoder en annan ålder med denna metod. Just detta problem löstes genom att en C14-daterare och en växtfysiolog kom att prata med varandra när de hade råkat hamna bredvid varandra på en flygresa. Växtfysiologen kunde berätta att växter som växer i varma och torra klimat har en annan sorts koldioxidupptagning än växter från de nordliga klimat där C14-metoden hade utvecklats och kalibrerats. Därför hade växter som de personer som senare blev mumier hade levt av fått en annan kolisotop-sammansättning. Andra oregelbundenheter i ”C14-kalendern” har man kunnat förklara med de ändringar av kol 14-bildningen som äger rum på grund av solens växlande magnetfält.Nu finns det ett stort antal dateringsmetoder för olika ändamål (t.ex. räkning av trädringar, av skikt i lera, inlandsis och olika delar av djur, astronomiska beräkningar, samt många olika metoder som bygger på sönderfall av radioaktiva atomkärnor) och där de överlappar är överensstämmelsen i regel god. Men man har länge varit bekymrad över bristande överensstämmelse mellan två radioaktivitetsmetoder, en som bygger på omvandling av uran 238 till bly 206 och en annan som bygger på omvandling av kalium 40 till argon 40. Båda metoderna har haft god precision: Man har kunnat upprepa en åldersbestämning med den sistnämnda metoden med en överensstämmelse av 0,2% eller bättre. Men de två metoderna har inte stämt överens, och noggrannheten har bara varit 2,5%.I senaste häftet av Science beskriver nu Klaudia Kuiper och medarbetare hur de genom jämförelse mellan flera raffinerade metoder både kommit att förstå orsaken till diskrepansen och kunnat rätta till kalibreringen av den klocka som bygger på omvandlingen av kalium. I detta arbete ingår jämförelse med de svängningar i klimatet som beror på solsystemets mekanik, de s.k. Milankovitch-cyklerna (ändringar av jordens bana runt solen och av jordaxelns riktning) som man kan räkna sig till med grundläggande fysikaliska lagar.Geologerna hade ganska nyligen kommit överens om en ”officiell tidtabell” för de olika geologiska epokerna, men nu måste man räkna om den, så att det som baserats på kaliumomvandlingen blir 0,65% äldre. Det betyder t.ex. att det berömda meteoritnedslaget i Mexiko som dödade så många organismer (den s.k. KT-gränsen, gränsen mellan krit- och tertiärperioderna) inträffade för 66,0 miljoner år sedan. De nya beräkningarna lär inte ändra på mycket i princip, men det bör ge oss ytterligare förtroende för vetenskapens dateringsmetoder.