Alexandria, mon amour
Nyss hemkommen från Alexandria hör jag i radions P1 Morgon Cecilia Uddén rapportera från Kairo om de nya frihetsinskränkningar som Muslimska brödraskapet erbjuder folket. Några nytolkningar av islam är visst inte att vänta från det hållet.
– Den som är emot politisk islam är emot islam, säger president Mursi. Och islam får man förstås inte vara emot.
Vilken skillnad mot det intellektuella klimat som rådde för mer än två tusen år sedan i Alexandria! På den tiden fick auktoriteter utmanas och nya vetenskapliga rön och tankar framföras. Man visste att jorden rörde sig kring solen, man hade mätt upp jordens omkrets med förbluffande exakthet, man hade kommit fram till att hjärnan, inte hjärtat, är intelligensens säte. Och, inte minst, Erathostenes på 200-talet före vår tideräkning pläderade för en universalistisk etik.
Alexandria var en gång världens största stad och centrum för både handel och vetenskap. Den egyptiske historikern Mustafa El-Abbadi skriver i sin bok Alexandrias antika bibliotek: Dess liv och öde:
Med inrättandet av Museion och biblioteket blev den akademiska forskningen lagd på solid grund i Alexandria … Ingen skriftlig auktoritet, hur stor han än var, godtogs utan vidare. För sin slutliga bedömning litade de bara på experiment, matematiska bevis och argument grundade på vittnesbörd.
El-Abbadi var en av initiativtagarna till det moderna Bibliotheca Alexandrina som invigdes hösten 2002, och enligt personalen gör han fortfarande regelbundna besök där. Det nya biblioteket är inte bara ett arkitektoniskt mästerverk; även innehållet imponerar. Där finns allt från urgamla bokrullar i papyrus och pergament till en hypermodern IT-avdelning. Ingen censur förekommer, enligt uppgift, och även Salman Rushdies Satansverserna finns där.
Man kan bara hoppas att biblioteket får finnas kvar och inte förstörs av den nya regimen i Egypten. De många vänliga och hjälpsamma människor som jag och mitt ressällskap mötte i Alexandria vore värda att staden kunde återfå något av sin forna glans. Med en annan politik än den nuvarande vore detta helt möjligt.
Vi vill gärna tro att utvecklingen går framåt, men utvecklingen har ingen förutbestämd riktning; den kan ta vägen vart som helst. Detta har tyvärr visats gång på gång i historien, inte minst år 391 när biskop Theofilus med stöd av kejsar Theodosius ledde en kristen pöbelhop mot Sarapeion och förstörde ett vetenskapligt centrum. Måtte inte detta upprepas med islamiska förtecken!
