Är humanisternas forskning dålig?

Aj, aj, nu har vi stackars icke-naturvetare råkat ut för en omgång humaniora-bashing igen. Den flitiga samhällsdebattören Bo Rothstein anser att vi är ”provinsiella” och gör dålig forskning. Varför tycker han det då? Jo, för det vi skriver citeras inte så ofta på internet. Sånt borde inte Vetenskapsrådet (en av de största forskningsfinansiärerna) ge pengar till, menar BR.

Nu är jag förstås extra sur eftersom jag själv hör till dem som fått forskning finansierad av Vetenskapsrådet. Och jag kan hålla med om att vi humanister borde publicera oss mer på engelska – att vi inte gör det är nämligen en av orsakerna till att vi har relativt låg citeringsgrad bland internetpublikationerna. Men det är inte så lätt. Skriver man medicinska texter på engelska räcker det med ett aktivt ordförråd på – vad ska vi gissa? – kanske 2–300 ord, plus medicinska facktermer. Inom humanioran krävs mer. Jag satt själv här om månaden och försökte översätta en kommentar fälld av en 1800-talsdam, angående hur männen drack när hon var ung: ”Det bekom herrarna så lagom, det var ju inte att överlasta sig – de blefvo bara glada och litet tendra – och det klädde dem så väl.” Men visst, det är bara att kämpa på, och hoppas att det i framtiden dyker upp mer pengar att söka för översättningshjälp.

Men det är inte bara språket som är kruxet. Det är att humanioran är ett litet ämnesområde jämfört med naturvetenskap och medicin – och dessutom har vi inte börjat publicera oss digitalt förrän alldeles nyligen. Vill Bo Rothstein se vad humanioran är värd borde han inte jämföra vår kvantitet med naturvetarnas, som är mycket fler. Och vill han prompt räkna någonting föreslår jag att han går in på ett forskningsbibliotek – Kungliga biblioteket eller Uppsala universitetsbibliotek till exempel – och börjar räkna citeringar i de *tryckta *publikationerna. Det bör hålla honom sysselsatt ett tag.

Ack ja, jag inser att jag blir tvungen att underteckna den här bloggen

”Med utmärkt högaktning,
Kapten Stofil”.