Arktis är ute på tunn is
Inte helt [oväntat](http://www.fof.se/blogg/jakob-londahl/nytt-oonskat-rekord-pa-vag-for-arktis) fick vi i år se ett nytt bottenrekord för isen vid Arktis. I söndags, den 16 september, nåddes förmodligen minimum. Istäcket var då ungefär hälften så stort som genomsnittet för perioden 1979-2000 och 18% mindre än förra rekordet från 2007.
Som forskare kan jag inte låta bli att känna delvis blandade känslor. Visst är det oroande när Arktis, som tidigare brukade domineras av tjock flerårig is, nu gått in i ett tillstånd där tunn lättsmält säsongsis överväger. Det betyder att mer värme och vattenånga frigörs, vilket i sin tur lär få konsekvenser även på långt sydligare breddgrader. För samhället innebär det förändringar som inte enbart är av ondo: nordvästpassagen kan öppnas för mer trafik; orörda områden frigörs för oljeexploatering; fiske, jordbruk och turism kan söka sig nya vägar. Isbjörn, säl och valross får trängas.
Klimatförändringen har en del vinnare, men tyvärr långt fler förlorare – inte minst i delar av världen som redan är hårt drabbade. Därför känner jag, som så många andra, sorg varje gång det kommer rapporter som bekräftar uppvärmningen och frustration över att de internationella klimatförhandlingarna står och stampar.
Samtidigt kittlar det lite i forskarnerverna. Hur kommer det sig att Arktis smälter fortare än förutspått? Vad händer när utsläppen från båtar och industri ökar i de tidigare nästan kliniskt rena polarområdena? Finns fungerande metoder för att motverka uppvärmningen? Det är roligt med mysterier.
Nästa vecka åker jag till Norge för att delta i ett [projektmöte](http://www.toppforskningsinitiativet.org/en/programmer-1/program-2/prosjekter/ncoe-2) som handlar om gåtor som dessa. Kanske serveras några svar, men ännu hellre fler frågor.
