Arv och miljö, en paneldebatt.

Det är kul att sitta och lyssna på en paneldebatt när det hettar till. Jag är på Nobel Week Dialogue och panelen har just kommit in på epigenetik, de biologiska mekanismer som kan koppla ihop gener och miljö. ”Termen epigenetik används för strunt”, säger den alltid lika kontroversielle James D. Watson, ” många som använder den vet inte vad de talar om. Redan för 50 år sedan visste vi att miljön påverkar gener, men att börja prata om Lamarckism är att gå för långt”, menar Watson och fortsätter med att säga att ”visst, det finns några få riktigt konstiga exempel, men genetik kan vara en riktig sörja”.

Epigenetik verkar alltid skapa en extra elektrisk stämning, i alla fall om det finns personer som James D. Watson i panelen.  Själva begreppet ställer till det; epigenetiska fenomen finns men termen har används för brett och lett till missförstånd, menar Mary-Claire King och resten av panelen håller med henne. Hon betonar att samma vetenskapliga standard måste finnas när både genetiska som epigenetiska effekter kommuniceras. Det måste hållas en hög vetenskaplig nivå och hon jämför med hur det var när människans genom skulle sekvenseras, att en del forskare gick ut med väldigt djärva uttalanden om att sekvenseringen skulle vara lösningen på så mycket. Visst vet vi mer nu när människans genom är sekvenserat, men de svar vi har fått föder nya frågor.

Men visst finns det konstiga exempel som inte kan förstås som annat än epigenetiska fenomen, även om de epigenetiska mekanismerna inte alltid är kartlagda. I experiment med råttor har det visat sig att ungar vars råttmamma slickat dem mycket när de var små också slickar sina ungar. I Överkalix har en medicinsk släktanalys visat att pojkar som svalt i 9-12 års ålder får barnbarn som är friskare än genomsnittet. Mammor som svalt i Holland under nazisternas ockupation fick barn med ärftliga problem. Det verkar finnas ett fönster i unga organismers liv där miljöfaktorer kan påverka framtida avkomma på ett sätts som ärvs över generationer.

Samtidigt är de här exemplen inte huvudfåran för den epigenetiska forskningen som mer handlar om hur celler förändras och specialiseras trots att de bär på samma dna. Det som nu är brutet är dogmen om att ”dna gör rna som gör protein”. Forskare ser på genomet som mycket mer dynamiskt idag.

Själv skulle jag gärna ha hört mer om den roll som rna verkar spela i det här. Forskare som Craig Mello har visat att små rna spelar en avgörande roll i cellens maskineri och om jag får gissa så kommer det komma fler viktiga upptäckter inom det området. Rna har gått ifrån att vara en enkel budbärare, en slags andra klassens dna, till att hamna allt mer i blickfånget; från hypoteser om livets ursprung på jorden till reglering av epigenetiska mekanismer när cellerna specialiseras. Nästa gång jag träffar Craig Mello ska jag fråga mer om det (när det nu kan tänkas bli).

Det är är ett av flera inlägg som jag skrivit från Nobel Week Dialogue. Om du är intresserad finns de övriga här.