Att vara eller inte vara

”Vad händer nu med människovärdet?” Den frågan ställdes av en kvinna i rullstol, som intervjuades i TV efter att en 32-årig kvinna hade fått gehör från Socialstyrelsen för sin önskan att få respiratorn avstängd.

Jag har prövat repliken på några jag träffat, och den spontana reaktionen har varit att det är mer i enlighet med människovärdet – eller åtminstone mänsklig värdighet – att få sitt självbestämmande respekterat än att hållas vid liv mot sin vilja. Den handikappade, som vill leva, ska naturligtvis inte behöva frukta för sitt liv. Men den som har tänkt igenom saken noga och vet att hon vill dö i stället för att ligga vanmäktig och lida borde väl inte behöva fortsätta leva på grund av att några andra är rädda för att dö?

Respiratorfallet har diskuterats utifrån frågan om det är ”dödshjälp”, detta tabubelagda ord. Några har försäkrat att det inte är det, men jag blir inte riktigt övertygad av deras argument. En präst jag hörde sa med eftertryck att det INTE är dödshjälp; det är ett tillmötesgående av en patients önskan. Jaha, men skulle inte ”riktig” dödshjälp (vad det nu är) också kunna vara ett tillmötesgående av en patients önskan? Det är väl det som frivillig dödshjälp innebär. Den här kvinnan önskade dö och fick hjälp med det.

Ett annat konstigt argument – om man får kalla det så – är att det var OK att stänga av respiratorn, men ”dödshjälp” ska vi inte ha, för ”det hör inte hemma i Sverige”. Nähä, men hör det hemma någon annanstans då, i mer primitiva länder, kanske? Är Holland, Belgien och Schweiz i så fall mer primitiva än Sverige? Där hör ju dödshjälp, utifrån strikta men något olika kriterier, hemma.

Ett argument för att respiratorfallet skulle skilja sig från riktig dödshjälp är att när man avbryter en livsuppehållande behandling, så kommer döden ”inifrån”, inte ”utifrån” som när man sticker en spruta i en människa eller ger henne en dödlig dryck. Om Gud eller Naturen vill, kan personen i fråga överleva även om respiratorn stängs av, är väl tanken.

Detta kan vara en skillnad, och det kanske är psykologiskt bättre för sjukvårdspersonalen att känna att man inte direkt har orsakat patientens död. Men är det etiskt bättre? Detta är långtifrån självklart. Det var ju så att patienten faktiskt ville dö. Och hon ville ha hjälp att dö, eftersom hon inte kunde ta livet av sig själv. Om respiratorn hade stängts av och hon ändå hade levt vidare, hade hon hamnat i en ännu värre situation än tidigare. Nu hade bara sprutan eller giftdrycken återstått. Och då hade det varit stopp, för vi lever i Sverige, ett land där dödshjälp inte hör hemma.

Diskussionen om dödshjälp påminner mycket om den som fördes om abort för 40 år sedan. Jag hade åtminstone en väninna som reste till Polen, eftersom abort på den tiden inte hörde hemma i Sverige. En empatisk person som Hans Nestius organiserade resor till Polen för de förtvivlade kvinnor som inte själva ville experimentera med strumpstickor eller koksaltlösning.

En av dem som deltog i abortdebatten i början av 1970-talet var Clarence Blomquist, Sveriges förste docent i medicinsk etik. Hans välavvägda ord, tillsammans med trycket från de kvinnor som var beredda att åka utomlands för att få abort, ledde till att även vi i Sverige efter några år fick rätt till ”fri” abort.

Nu räknas aborträtten som en mänsklig rättighet, åtminstone av EU-ministern, och de länder i Europa som inskränker den rätten bryter i så fall mot de mänskliga rättigheterna. Hur länge ska det dröja innan dödshjälp blir en mänsklig rättighet? Det var vi 40-talister som med vårt tryck underifrån drev fram aborträtten. Jag tror att det blir vi som underifrån driver fram rätten till dödshjälp också. Jag har svårt att tro att vi alla snällt vill ligga och vänta på att den ”naturliga” döden ska behaga infinna sig, om vi lider eller befinner oss i hjälplöst tillstånd.

Förr stod det ofta i dödsannonser att någon hade avlidit ”efter ett långt och tåligt buret lidande”. Jag minns vilken sorg, för att inte säga ångest, jag alltid kände när jag läste dessa annonser. Bakom formuleringen anade jag en föreställningsvärld, där det ingick att man inte fick påskynda döden. Den skulle komma när Gud ville, inte förr. Om man stod ut med lidandet, fick man komma till himlen som belöning.

Jag och nästan alla jag känner (födda på 1930- och 1940-talet) vill kunna få hjälp att dö när den dagen kommer. Det finns läkare som hävdar att det inte ingår i deras plikter att döda utan tvärtom att rädda liv. Så sades det också i abortdebatten, men nu är det bara en liten grupp extremister som håller fast vid det.

Allt som blir slentrian har en tendens att spåra ur. Därför måste vi se till att varken abort eller dödshjälp blir slentrian. I Holland har de satt upp rätt effektiva spärrar mot slentrian i samband med dödshjälp, tycker jag. Sedan kan man anse att de är för hårda, när de kräver att man måste vara dödssjuk och ha mycket kort tid kvar att leva för att få hjälp att dö. I Schweiz har de gått mer på autonomiprincipen, vilket innebär att det är upp till den enskilde att bestämma om han eller hon verkligen vill dö. Fast inte heller där beviljar de dödshjälp åt vem som helst. Exempelvis förvägrades en hustru till en dödssjuk man rätten att dö tillsammans med honom. Det kan jag tycka är förståeligt, även om de berörda reagerade starkt mot avslaget.

Det har varit ett antal tragiska fall i Sverige, där förtvivlade människor har tagit saken i egna händer. För några år sedan låg en kvinna förlamad och medvetslös efter en olyckshändelse eller stroke, om jag minns rätt. Hon hade epileptiska anfall, och man måste dra ut tänderna på henne för att hon inte skulle tugga sönder tungan. Hennes son, en pojke i 20-årsåldern som var den ende som fortfarande orkade hälsa på henne, ville inte se henne ligga och lida längre (hon kunde enligt läkarna känna smärta) så han ingrep och gav henne dödshjälp, jag vill minnas att det var genom en dryck.

En ALS-patient, som inte orkade vänta på Socialstyrelsens svar på hans begäran om dödshjälp, tog själv sitt liv nyligen. Han hade förmodligen aldrig fått hjälp att dö, eftersom han inte hade någon behandling som kunde avbrytas.

För ett antal år sedan hjälpte en läkare en patient att dö och tog sedan livet av sig själv, när han förlorade sin läkarlegitimation. Den läkare som nu är ordförande i föreningen ”Rätten till en värdig död” – en förening som filosofen Ingemar Hedenius var med och grundade – hade velat hjälpa en god vän att dö men svek honom, eftersom han inte vågade riskera att hamna i fängelse och förlora legitimationen.

Det har föreslagits att man borde utreda frågan om dödshjälp, men den kristdemokratiske socialministern säger förstås nej. Vad är det som är så farligt med att ta fram fakta i just den här frågan? Kan sanningen verkligen vara så hotfull?