Bibeln är stor litteratur

Men om vi t.ex. antar att ormen i Kunskapens Träd är intellektet, och Mose, hans bror Aron och andra har stödjande stavar, som förvandlas till ormar, då de kastar dem på marken, och dessa ormar då slåss med varandra ..., då har vi en allegori för intellektens kamp.

Att Arons stav grönskar och Moses gör underverk med sin stav styrker tron, att det är allegorier. I dem krigar Josua, trots att Josua i NT översätts till det grekiska(!) Jesus. Namnet betyder "Gud frälser".

Josua nämns ca 30 ggr som son till Nun. Det råkar vara namn på solguden Ras far, Himlen. Nun brukar slänga ned Ra i Underjorden genom en avgrund i väster, därför att ljusbäraren (= Lucifer) Ra försöker klättra upp på och sätta sig över Nun.

Våra bibelöversättningar är fundamentalistisk traditionella. De bryr sig inte om, att Mose hustru råkar bära namnet Sippora. Det är ett annat av gudinnan Ishtars namn. Hon var Himmelens drottning och dotter till Re-Gu-El. Det namnet är som synes sammansatt av tre ord för gud.

Varje påstående att det Andra Mosebok avhandlar historiska händelser är orimligt. Den skapades muntligt långt innan någon judisk religion fanns och då monoteismen var omstrid bland hebréer.

Jag bloggar om detta. [Första inlägget](http://christerbroden.wordpress.com/2013/11/20/197/), som även var det första om ormen, kom 20:e nov.

Nyligen besökte jag en koptisk gudstjänst i Egypten och fick en broschyr där gamla testamentet utgår från faraon Ikhnaton (år1383-1365 fk) som införde monoteism med Tebes Amen (=Amun-Ra) som enda gud. Moses tog sedan med sig monoteisterna över röda havet till Palestina när farao införde de gamla gudarna igen. När man går omkring i Karnak-templet i Tebe som byggdes under en period av 2000 år till Amens ära inser man hur viktigt det var med guden som sanktionerade Faraos makt. På andra sidan Nilen (Styx?) ligger konungarnas och drottningarnas dal med sina otroliga gravar som visar hur inriktat allt var på livet efter detta. Det är ju just inriktningen på livet efter detta som utgör grunden för alla religioner och som också motiverat återberättandet i Faraonernas gravar, bibeln, veddaskrifterna och andra religiösa texter. Som du så klokt diskuterar skulle man kunna se texterna som historiska dokument. Svårigheten är dock att uppsåtet ofta är att förhärliga ett visst folk och att befästa härskarens makt som är given av gud. Denna makt fortsätter efter döden då de utvalda skall leva i evig lycka och alla andra i helvetet.

Intressant inlägg. Det jag dock saknar är de "andlig glasögonen". Ingen kör bil utan motor och på samma sätt blir Bibeln mer än komplex och omöjlig att tolka och förstå utan den helige Ande. I Nya testamenter säger Jesus i Joh 14:23-29 ”Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom. Den som inte älskar mig bevarar inte mina ord. Men ordet som ni har hört kommer inte från mig utan från Fadern som har sänt mig.
Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er.

Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. Ni hörde att jag sade till er: Jag går bort och kommer till er igen. Om ni älskade mig skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag. Detta säger jag er innan det sker, för att ni skall tro det när det har skett".

Innan jag själv frivilligt tog emot andlig kompass och kompetens var Bibeln svårtolkad och nästintill omöjlig att förstå. Först med de där andliga glasögonen på öppnade sig texten för mig och jag insåg betydelsen. Tron kan liknas vid en bil och Bibeln teoriboken. Det ena kan inte tänkas utan det andra. Om jag sitter i bilen men inte vet hur fordonet ska framföras har jag ingen nytta av den eller hur? :-) Och har jag teoriboken utan fordon känns även detta överflödigt. Allting hör ihop, just saying ;) <3

Bibeln griper oss - på olika sätt. Själv var jag mest troende i sjuårsåldern, pga min första fröken som kunde levandegöra berättelserna.
Nu är jag pensionär och har läst bibeln flera gånger, i olika tolkningar t.o.m. Jag har blivit alltmer kritisk. Hur kunde våra förfäder tro på dessa ökenfantasier? De ligger ju så långt ifrån de mer kunskapsteoretiska allegorier som resterna av de fornnordiska historierna låter oss ana.
I Bibeln sägs den onämnbara guden äga ett visst litet folk, avkomlingarna efter Abraham. Alla stammar i trakten hade ju sin gud. Och precis som grannstammarna berättar man för sina barn att just deras gud är störst av alla gudar. I Bibeln förnekas inte förekomsten av andra gudar, bara att en jude inte ska ha "andra gudar jämte mig". Så det var tydligen inte ovanligt att man även tillbad andra folks gudar. Judarna hävdade också att just deras gud var den mäktigaste bland gudarna i himlen, en bild av hur övriga folk borde förhålla sig till judarna. Inte heller denna självbild var nog speciell. Jag menar att Abrahams folk inte skilde sig från andra semiter - annat än att de hade goda berättare och historieskrivare som använde omgivningens alla berättelser som stoff. De lanserade sedan en specialvariant för export - kristendomen.
Kristendomen är inte Jesus verk. Det var Paulus som lanserade denna figur i medelhavsregionen. Man kan se det som ett fiffigt sätt att få omvärlden att på lång sikt ta till sig Bibelns grundläggande värderingar. Ungefär på samma sätt som Hollywood i dag ändrar lagar och styrelseskick i världen genom starka berättelser. Myter bereder ju vägen för makten mer effektivt än vapen, som ju kan få motsatt effekt. Paulus var innan sin omvändelse en stridsman, Han blev en imperiebyggare med sina resor och brev, och Jesus blev hans vapen.
Så här i efterhand måste man säga att han lyckades. Många folk omdanade sina samhällen åt det judiska hållet och tog till sig denna B-variant av den lilla ökenstammens gud, Jahve junior. Jesus lärde att vända andra kinden till om man skulle bli anfallen och att man ska älska sin nästa (främlingen, grannfolket). Det är suveränt att kunna plantera sådana attityder hos sina fiender.
Man kan alltså se Jesus som en s.k. Trojan med uppgift att bereda marken för det Israeliska folkets erövringståg. De hade ju tydligt fått i uppgift av sin gud att uppfylla jorden. Andra stammar hade inte det målet. Enligt Bibeln förekom det ju bland dem att dee dödade sina barn, en barnbegränsningsmetod som även våra nordiska förfäder tillämpade.
För att andra folk skulle ta till sig Jesus, fick han han inte framstå som utsänd av judarna. Tvärsom! Därför blir han övergiven, dödad, av sitt eget folk. Då kan han lättare sväljas, som oblat, av den aningslösa fienden.
Detta elakartade perspektiv har jag inte läst någonstans så jag har inga källhänvisningar. Men jag tycker perspektivet är tänkvärt.
Min syn på Bibelns trovärdighet fick sig en rejäl knäck då jag förstod att den "manna från himlen" de levde av under de 40 åren i öknen var en omskrivning för byten från plundringståg i trakten.

För mig är Bibeln en historisk urkund, som måste tolkas med den moderna människans kritik, men även med mänsklig och kulturell insikt.

Man kan inte avfärda Bibelns skrifter, man måste förstå dem i sitt sammanhang, historiskt och kulturellt.

Skiljelinjen går mellan religion och upplysning, eller för vissa, en kombination.

Bo Strömberg