Bibeln är stor litteratur

Snart börjar Stilla veckan, och passionshistorien upprepas igen. Det är en tid mättad av allvar och högtidlighet. Den ger upplevelser av både litterärt och musikaliskt slag. Som barn lyssnade jag varje år till berättelsen om ”Vår Herres Jesu Kristi lidande” och hoppades alltid att Jesus skulle klara sig och slippa bli korsfäst. Pilatus var ju på väg att hjälpa honom, men så släppte han taget, tvådde sina händer och lät profetian gå i uppfyllelse.

Passionshistorien i Nya Testamentet är bara en av alla spännande berättelser i Bibeln. De mest intressanta och actionrika finns i Gamla Testamentet. Det består av många böcker, tillkomna under många århundraden.

Bibelns böcker är, åtminstone i Sverige, tryckta på tunt prasslande och ömtåligt papper, vilket bjuder fysiskt motstånd mot att sitta och bläddra i dem. Dessutom kallas de ”Den heliga skrift” och uppfattas därför som förbehållna dem som tror att de är Guds ord. Men det går naturligtvis att läsa Bibeln på samma sätt som man läser andra antika och klassiska texter. En del är historiska, och det är en våldsam, ibland våldsförhärligande, historia som berättas. En del är poetiska, och det är storslagen poesi. En del, till exempel Amos, utslungar kritik mot förtryck av de svaga, och det är texter som kan väcka anklang hos socialt engagerade människor i vår tid. Själv är jag svag för Predikaren.

Det är synd på flera sätt att Bibeln har kommit att uppfattas som dikterad av Gud, innehållande lagar och regler som människor måste rätta sig efter. Tänk, om någon skulle få för sig att använda Shakespeares dramer som heliga skrifter! Shakespeare har, liksom bibelböckerna, mycket att berätta om människans väsen och villkor. Hans historier är, liksom Bibelns, ofta bloddrypande med många döda på slutet. Tänk då om en kult uppstod, som gjorde Hamlets styvfar eller Lady Macbeth till moraliska föredömen!

När jag ibland har kritiserat en del av det som står i Bibeln, till exempel Josuas eller Jehus blodbesudlade framfart, eller Genesis beskrivningar av hur allt har blivit till, har jag av moderna progressiva teologer beskyllts för att vara bokstavstroende. Naturligtvis är jag inte bokstavstroende; jag är inte troende alls i någon religiös mening av ordet. Min kritik gäller den bokstavstro som predikas i gudstjänstlokaler. Alla är inte lika moderna som de senaste ärkebiskoparna, utan det finns många förkunnare som faktiskt är bokstavstroende och som får människor, som inte har något att sätta emot, att bokstavligen tro att allt som står i Bibeln är sant.

Även präster som inte är ett dugg bokstavstroende läser lydigt upp texter i högmässan som svär mot allt de vet om världen. Till mig säger de att allt är symboliskt, men hur ska menigheten som sitter i kyrkbänkarna kunna veta det, när det aldrig sägs explicit?

Inte bara förkunnelsen utan även vissa seder och bruk, som hänför sig till Gamla Testamentet, praktiseras fortfarande. Omskärelse av småpojkar och koscherslakt, som åtminstone ibland medför onödigt lidande, pågår därför att det står i Moseböckerna att så ska det vara. Även islam har tagit till sig just dessa seder. Det här är mycket sorgligt, särskilt för offren.

Det finns mycket i den religiösa förkunnelsen och praktiken som lägger hinder i vägen för icke-religiösa människor att uppskatta Bibeln som den stora litteratur den är.