Bibliometri är en återvändsgränd

Bibliometri används alltmer för att utvärdera forskning och forskare, man mäter, på olika alltmer sofistikerade sätt, inte vad forskarna faktiskt kommer fram till, om de ökar vår kunskap och människa och natur, utan hur de citeras. Man fältnormerar som det heter, eftersom olika aktörer och forskningsområden har olika traditioner, så vissa slipper lindrigare undan än andra. På mycket kort sikt finns det ett samband mellan gammal vanlig peer-review, där experter inom ett fält bedömer forskningen de känner till, men på längre sikt undermineras forskningens trovärdighet: forskare kan alltmer uppfattas individer som söker bibliometriska poäng, inte sanningen eller åtminstone ökad kunskap om naturen. Genom att bli populär eller ha inflytande över priser, anslag, publicering, kan man förbättra sin bibliometri.
Peer review fungerar hyggligt, om än med skavanker, en förutsättning är pluralism: enstaka grupperingar eller rentav individer ska inte få styra för mycket, då kan nya obekväma, spännande och fantastiska rön göras. Att det finns mer forskning än någonsin borde inte vara något problem, det finns ju fler forskare också. Så fort man kan kvantifiera inom ett område , hur dålig metoden än är, så lär den användas (tänk bara på att de skickligaste kirurgerna bör få flest komplikationer eftersom de får de svåraste fallen!). Det rimligaste är därför att man upphör med bibliometri.
Johan Frostegård