Biverkningar i bedömning av psykoterapeutisk behandling

I tidningen die Zeit anmäls > i veckan i en artikel på vetenskapssidorna den nyutkomna boken *Irre! Wir behandeln die Falschen* om psykoterapi och charlataner av chefspsykiatern och författaren Manfred Lütz.

Ämnet är i sig inte så ovanligt: debatt om psykoterapins former och effekter liksom all annan själavård inbjuder till att både insatta och oinsatta tyckare uttrycker sina åsikter, att experter, omedelbart berörda och bisittare skriver i ganska så gälla ordalag om vilka utgångspunkter bör gälla för behandling av nödlidande patienter. Jag har inte läst den här boken än, men den här artikeln valde en bra och belysande utgångspunkt: Vilka biverkningar har psykoterapier?

Medicinska terapiformer måste innan de godkänns för tillämpning på mänskliga patienter studeras i detalj där avsedda (företrädesvis positiva) effekter vägs mot negativa biverkningar. Sådana krav har inte tidigare ställts på samtalsterapier och därför har det i klinisk praxis funnits otaliga terapiformer vars (avsedda, positiva) effekter mest belagts anekdotiskt. Med en mer evidensbaserad vårdpolitik måste terapier, även samtalsterapier, visa effekt och effektivitet innan de förskrivs till patienter. Det har lett till en smärre revolution i praktisk klinisk psykoterapi — och den debatten kan nog inte undgått någon: den har förts inte bara på politiska och vetenskapliga arenor utan även på bloggar och på dagspressens vetenskapssidor och kultursidor,

Men debatten om samtalsterapiformer har mest berört de positiva effekterna av terapi, kostnaden för terapiformen och terapiformens vetenskapliga och kulturella basis. Den tar sällan upp frågan huruvida samtalsterapiformer kan ha skadliga biverkningar. Kan det vara skadligt för en patient att gå i psykoanalys, att bibringas ökad acceptans, att utrustas med *coping skills*, att få jagstärkande terapi?