Dålig teknik
Vår dammsugare kan inte köra över sin egen sladd. I stället föser den sladden framför sig när jag drar i den. Ibland när jag byter riktning hörs en duns och ett skrapande ljud. Den ligger nu på rygg, i full färd med att skrapa upp ett blått streck på vårt vita golv. Jag vänder den rätt och fortsätter städningen. Plötsligt far den upp i varv. Slangen har kommit åt det känsliga motorreglaget på ovansidan. När det är dags att avsluta hyser jag en förhoppning om att sladden ska vindas upp. Det går nästan. Sladdvindan tröttnar som regel med en meter sladd kvar.
Jag pratar alltså om en ganska dyr dammsugare. Ganska tyst också om man får tro det stora teknikföretaget som tillverkar. Min pappa jobbade där en gång i tiden. På utvecklingsavdelningen. Jag tror inte att han hade godkänt designen. Han hade nog inte heller gillat att motorn inte går igång förrän en god stund efter att startknappen tryckts in. Eftersom man tror att man tryckte för löst så trycker man en gång till, lite hårdare. Och då stannar den.
Våra tidigare dammsugare hade också en del fel. Men inte så många. På en gång. Alltså – dammsugare har serietillverkats i över hundra år. Och så släpper man ut en produkt på marknaden ungefär som om det var den första. Varför lär sig inte företagets designers och produktutvecklare av historien?
Newtons tredje lag verkar numera vara helt okänd för en stor mobiltelefontillverkare. Av- och på – knappen är placerad överst på högra sidan, och volymknapparna på andra sidan. Håller man på vanligt sätt om mobilens bägge sidor och vill stänga av så blir resultatet i stället att volymen går upp.
En annan festlig teknisk tillbakagång mötte jag på jobbet. En toalett hade renoverats och ny inredning monterades. Här ingick en toapappershållare. Det fiffiga var att den hade matats som ett pistolmagasin med ett antal rullar som låg ovanpå varandra, inlåsta. Gravitationen skulle se till att den tomma rullen underst matades ut och en ny rulle lade sig på plats. Produktdesignern verkade dock ha glömt bort en sak. I kombination med det fysiska fenomenet friktion förhindrade gravitationen den nedersta rullen att snurra. Så det blev mest småbitar av papper att klara av bestyren med.
Det går att fortsätta i den här stilen. Jag borde kanske sluta här. Det kan verka grinigt att ta upp sådant som att de nya pappershanddukarna sitter ihop. Så i stället för en, eller möjligen två, så kommer ett helt gäng ut ifrån hållaren.
Det känns som att jag har en spaning här. Vissa nya teknikprylar är helt enkelt sämre än tidigare. Är det pengar bakom? Eller är någon bakom flötet? Kommentarer emotses tacksamt.
