Annons

Den syriska malströmmen

Författare: 

Publicerad

2016-03-07

Som internationell samtidshistoriker får man idag ofta frågor om konflikten i Syrien. Varför är det krig? Det finns en rad olika svar att ge. Som historiker känns det inte alldeles orimligt att hålla med Islamska staten som har kallat kriget för slutet på Sykes-Picot-avtalet, den hemliga brittisk-franska överenskommelse som slöts under pågående världskrig i maj 1916 och som gav signatärmakterna rätten att dela upp Mellanöstern mellan sig, vilket skedde utan stort hänsynstagande till kulturella och religiösa gränser. Eller är det den senaste i raden av geopolitiska konfrontationer mellan USA och Ryssland, denna gång med USA som den minst aggressiva parten? Är det ett regionalt krig, med Turkiet och Saudiarabien på den ena sidan och Iran på den andra? Eller skall man bäst karakterisera kriget som ett uppror mot Bashar al-Assads diktatur? Eller ett islamskt krig mellan sunniter och shiiter/alawiter? Eller den islamska statens eller det syriska al-Qaidas terrorkrig för att etablera en fundamentalistisk religiös stat? Eller är det rentav ett kurdiskt krig för en autonom eller självständig stat? Det värsta är att kriget i Syrien inte är antingen-eller, utan allt detta, och ännu mycket mer, med tanke på att strömmen av flyktingar också involverar Europa och Sverige i kriget. Det är alla dessa fasetter som ger konflikten en sådan frenesi och förstörelsekraft, som gör att så många aktörer dras in i det, och som gör det så svårt att stoppa. Kriget i Syrien är en malström, en vattnets virvelrörelse som, när det passerar ett trångt sund, tenderar att dra med sig allt i sin väg. 

Kommentera:

2

Dela artikeln:

Kommentarer

Eller kan konflikterna i Syrien bero på en obalans mellan resurser och befolkning? Syriens befolning ökade från 4 till 22 miljoner på 50 år. I mitten på 1990-talet kunde inte längre oljeinkomsterna öka i takt med befolkningen. Lägg till torka genom klimatförändringar och en flykt till städerna och vi har en situation där människor letar syndabockar för eländet som de själva skapat genom en nativitet på sju barn per familj. Ett öde i det lilla som visar vad som väntar oss globalt. Även Sverige är överbefolkat i förhållande till klimat och resurser här. Vi klarar oss genom att köpa billig olja (eller konsumtionsvaror skapade med billig olja) och genom oljan förstör vi odlingsklimatet i länder som Syrien. Vi har huvudlösa politiker som tror på oändlig tillväxt i en värld med ändliga resurser, så vi är tysta när stormakter säkrar oljetillgången för oss rika genom vapenmakt. Fast vi vet att vi då tar olja från de som har större rätt till den (konstigt att de blir arga och skickar terrorister).
När ska vi börja anpassa befolkning och ekonomisystem efter resurser globalt? Vi har ett beroende till fossil energi samtidigt som fossil energi inte längre kan eller får öka. Det som händer i Syrien och andra arabländer kommer att sprida sig när oljeproduktionstoppen når fler stater. Flyktingströmmarna kommer öka tills vi bygger murar för att klara oss i Norden. Fast vi klarar inte ens att föda nuvarande nordiska befolkning fossilfritt, så vi får nog resursbrist och resurskrig här också till slut. Med skillnaden att vi inte har något bättre att fly till.
Lösningen är att sluta använda fossil energi, både i jordbruk och i övrigt, och se till att vi har levande matjord som binder CO2. Vi måste även utbilda människor så de inte skaffar fler än två barn, helst färre om vi vill unvika svält och resurskrig.
/KentS

Sverige överbefolkat? Vi klarar oss inte bara genom billig olja/konsumtionsvaror utan främst genom exportöverskott baserat på uppfinningar och råvarutillgångar.
Tyvärr måste jag hålla med om Kents omdöme om politikerna, de visar allt annat än statsmannamässighet i normalfallet.
Att den ultimata lösningen skulle inskränka sig till att sluta använda fossil energi och 'utbilda' människor (hundratals miljoner) till att ta avstånd från religioner och ideologier, som påbjuder många barn, låter (alltför) bekvämt. Här är det alltså genomgående odemokratiska regimer och i vissa fall nätt och jämnt existerande statsbildningar!
En långsiktig lösning borde vara att regimerna - demokratiska eller ej - inriktar politiken på att skapa ett hållbart näringsliv på hemmaplan. Hittills har bara Tunisien lyckats göra slut på enväldet, medan grannlandet Libyen urartat till ett kaos.
Nu skulle ett välfungerande FN kunna ge stöd på ett sätt som organisationen hittills aldrig försökt. Ge underlag för en allsidig utredning/analys av världens försörjningssituation och föreslå åtgärder för att främja både odling och industri. Men tror någon att 'den andra maktfaktorn' (de multinationella koncernerna med sina enorma ekonomiska resurser) är med på något sådant? Troligen har väl deras bolagsstämmor en majoritet av röster som kräver 'högre avkastning' och 'effektivare konkurrens' snarare än mänsklighetens gemensamma väfärd!

Lägg till kommentar