Det genetiska felslutet

Att sluta sig till om något är sant eller osant, bra eller dåligt, utifrån vem som har påstått det kallas ”det genetiska felslutet” eller ”det genetiska misstaget” (av genes = ursprung eller uppkomst). Detta felslut görs hela tiden.

Alla som följer miljödebatten har hört talas om att flaskvatten är både miljöförstörande och onödigt dyrt jämfört med vanligt kranvatten. Men när Sverigedemokraterna under förra mandatperioden motionerade i Region Skåne om att man skulle sluta med flaskvatten på sammanträdena, avslogs motionen. Inte för att den var fel i sak utan för att förslaget kom från fel människor. En tid senare fördes samma förslag fram av mer accepterade politiker, och då gick det igenom.

I efterhand har de etablerade partierna i Region Skåne erkänt att det var dumt att bekämpa ett bra förslag bara för att det kom från ”fel” håll.

På 1960-talet umgicks jag en del med vänsterradikaler i Göteborgs student- och kulturkretsar. En valborgsmässoafton hörde jag ett tal som en kulturpersonlighet höll i Trädgårdsföreningen (där några samtidigt stod och brände studentmössor i ett hörn). Efteråt berättade jag för en annan känd kulturpersonlighet, en marxist, att det hade varit ett mycket bra tal. Hans reaktion blev: ”Men han är ju liberal!” Människor som inte var marxister kunde tydligen inte ha något vettigt att säga. Jag blev lite betänksam.

Psykologiskt är det naturligtvis lättare att uppskatta vad en meningsfrände säger än att strikt se till sakinnehållet. Men skulle jag som ateist då inte kunna erkänna att Jesus sa mycket som var bra? Och skulle jag som antimonarkist inte kunna erkänna att kungen sa något bra när han i sitt tal vid riksmötets öppnande manade till respekt för andras åsikter? Jo, det måste jag förstås kunna.

Vetenskapssociologen Robert Merton är känd för sina ”CUDOS-normer” som gäller hur forskning ska utföras och bedömas. Förkortningen betyder communism (under McCarthy-tiden i USA omdöpt till ”communalism”) universalism, disinterestedness och organized skepticism. Det som är mest aktuellt i det här sammanhanget är ”universalism”. Den normen innebär att hänsyn till person (ras, kön, nationalitet eller social position) inte får tas när man bedömer utsagor. Framförda hypoteser och invändningar ska behandlas lika, oavsett vem de kommer ifrån. Merton publicerade sina CUDOS-normer på förekommen anledning. Året var 1942, och nazismen stod i sin blom. Vetenskapliga rön kunde då avvisas med motiveringen att det var judar som hade kommit med dem.

Efter kriget har vetenskapliga rön i stället avvisats med motiveringen att det var nazister som stod för dem, och det är naturligtvis lika fel. Till exempel ville Tysklands tidigare fiender inte acceptera sambandet mellan rökning och cancer, eftersom det hade kommit fram i just Tyskland. Eftersom nazistregimen drev kampanj mot rökning, måste det vara hälsosamt – eller åtminstone ofarligt – att röka. Detta var länge den etablerade sanningen i västliga demokratier.

Den amerikanske medicinhistorikern Robert Proctor har blivit starkt ifrågasatt efter att ha skrivit sina böcker ”Racial Hygiene: Medicine under the Nazis” (1988) och ”The Nazi War on Cancer” (1999). Proctor sympatiserar inte på minsta vis med nazisterna, men han har påvisat att det är fel att tro att all deras forskning var ”pseudovetenskap”. Säger man så, gör man det för lätt för sig. Och man gör sig skyldig till ett genetiskt felslut.

I debatten om forskningsfusk har det sagts att om mycket oväntade resultat kommer ut av ett experiment, måste det kontrolleras extra noggrant om det är en ung och oetablerad forskare som har kommit fram till det. Det är kanske lätt att hålla med om detta, men jag anser ändå att både väntade och oväntade resultat borde granskas mer, oavsett vem som har kommit fram till dem. Men det är delvis en annan historia.

Marxister och många med dem brukar hävda att ”intresset ljuger aldrig”. Alltså måste man se efter varifrån ett påstående kommer. Är det ett oljebolag som säger att deras verksamhet är miljövänlig, finns det anledning att inte tro dem. Är det ett läkemedelsbolag som påstår att deras piller är mycket effektiva och saknar biverkningar, blir många människor misstrogna. Är det en minkfarmare som påstår att djuren mår bra, bör saken nog undersökas. Alla de nämnda aktörerna har intresse av att framställa sin verksamhet i så god dager som möjligt, även om man därmed skulle tumma på sanningen. Åtminstone om man är forskare får man absolut inte göra så. Tyvärr finns det ändå enligt många vittnesbörd de som gör det, inte minst i samband med anslagsansökningar.

Att behandla alla lika enligt Mertons universalismnorm betyder inte att man måste tro på allt som sägs. I stället handlar det om att utsätta alla på jämlikt sätt för ”organized skepticism”.