Det teleologiska misstaget

När jag gick i skolan, i fjärde eller femte klass, frågade lärarinnan oss en dag varför vi har ett utskott bak på hälen.

– För att skorna ska hänga på, svarade en pojke i klassen.

Det var en dum fråga som fick ett oförtjänt kreativt svar. Men lärarinnan blev ursinnig. Jag minns inte vilket svar hon hade väntat sig, men pojken blev betraktad som dum och obildbar. Han hade gett en ändamålsförklaring, något som han inte direkt var eller är ensam om.

Människan är en meningssökande varelse, brukar det sägas. Och meningen söks ofta utanför oss själva, i form av en ”högre makts” mening. Vad är meningen med livet? Varför finns vi till? Sådana frågor nästan kräver en ändamålsförklaring. Ett vanligt svar på frågan varför vi finns till är – åtminstone i kyrkorna – att ”Gud ville mitt liv”.

En helt annan förklaring, en orsaksförklaring utan metafysiska övertoner, ger Peter Noll i sin bok Den utmätta tiden:

– Jag föddes den 18 maj 1926. På den tiden fanns det inte p-piller, och mina föräldrar använde Knaus-Onigos metod fel.

Emellertid har vi en tendens att tänka i ändamålstermer. Vi tycks inte ha ett språk som klarar av att beskriva skeenden utan ändamål. När vi talar om evolutionen blir det extra tydligt vilket misstag det är att tänka teleologiskt (av grek. telos = ändamål) om naturfenomen, eftersom evolutionen inte har något ändamål utan bara rullar på genom eonerna.

Även de som ansluter sig till evolutionsteorin talar ibland om ”skapelsen”. Till och med Darwin kunde någon gång förfalla till det – vilket kan ha berott på att han ville undvika att väcka förargelse hos de religiöst troende, till vilka hans hustru hörde. ”Skapelsen” är ett ord som antyder att det finns en skapare som har ”velat vårt liv”, en hypotes som de allra flesta biologer inte finner behov av – för att travestera Laplace (i hans samtal med Napoleon).

Men även biologer kan vara slarviga i sitt språkbruk och säga till exempel, som Bruce Lahn: ”För att överleva utvecklade vi gener för själviskhet, våld och grymhet”. Vad han menar är förstås inte att generna utvecklades ”för att” vi skulle överleva utan att de som hade förmåga till själviskhet, våld och grymhet var bland dem som överlevde. Det som har utvecklats har utvecklats utan någon bakomliggande avsikt. Giraffen har inte ”fått” sin långa hals ”för att” kunna beta i trädkronorna. Giraffen kan beta i trädkronorna för att han har en lång hals, men detta är inte en ändamålsförklaring utan en vanlig orsaksförklaring.

Många vill gärna tro att det finns en avsikt inte bara bakom olika enskildheter utan bakom hela evolutionen. De vill också gärna tro att människan är evolutionens slutmål. Detta är ett mycket närsynt betraktelsesätt.

Ett populärt gudsbevis, som William Paley utvecklade på 1700-talet, och som Darwin fick lära sig som ung, går ut på att om man hittar en klocka, så förstår man att någon måste ha tillverkat den; det finns en urmakare bakom. Och världen är så mycket mer komplicerad än en klocka, så hur mycket mer fordrar då inte världen en skapare! (Tyvärr återstår i så fall ”problemet med den oändliga regressen”, det vill säga: Vem skapade skaparen? Vem skapade skaparens skapare? Etcetera i all oändlighet.)

Det är inte så konstigt att vi har svårt att ta oss ur de teleologiska tankebanorna. Vår vardagserfarenhet tyder på att saker händer därför att någon ligger bakom, och den traditionella uppfostran har förstärkt sådana föreställningar. I sina extrema former leder detta tänkesätt till determinism och fatalism.

Om någon efter en trafikolycka säger att ”trädet föll framför bilen för att de som satt i bilen skulle dö”, låter det lite konstigt. Men det är inte ovanligt att man efter ett hastigt dödsfall hör någon säga att ”det var meningen, hans tid var ute”. Det är inte heller ovanligt att folk åberopar skyddsänglar när de har klarat sig undan en fara. ”Något höll mig tillbaka, så att jag blev försenad till bussen och klarade mig från krocken”.

Att något bara händer, utan avsikt, kan vara svårt att acceptera. Att vi bara finns till utan att någon utanför oss själva har bestämt en mening för våra liv är svårt för många att förlika sig med. Man kan tycka att detta suktande efter en förutbestämd mening är oförargligt, men det gäller inte alltid. Det har, särskilt tidigare i historien, funnits en föreställning om att vissa människor, till exempel slavar eller tjänstefolk, är till för de fria eller rika, och att de inte lider av hårt arbete, för detta är ju deras lott i livet. De blir låsta vid en avsikt som någon annan har med deras liv, och deras frihet begränsas.

För att återgå till evolutionen: I efterhand kan något givetvis te sig ändamålsenligt, men det betyder inte att det har funnits ett ändamål från början. Beroende på hur omgivningen har sett ut, har vissa organismer klarat sig bättre i konkurrensen och därmed överlevt. ”Det naturliga urvalet” som Darwin talar om är ett metaforiskt uttryck. Det betyder inte att någon, till exempel en gud, aktivt gör ett urval.

Rudyard Kipling utvecklade till skön konst de mest fantasifulla förklaringar till varför djur ser ut som de gör. I sina Just så-historier beskriver han hur elefanten fick sin snabel, hur leoparden fick sina fläckar och hur noshörningen fick sin veckiga hud. Dessa underbara sagor är naturligtvis inte sanna, men de är orsaksförklaringar utan ändamål, och bara det är beundransvärt.

Språkets makt över tanken är stor. Vi behöver utveckla ett språk som har neutrala synonymer till ord som ”skapelsen” och som kan förklara skeenden och fenomen utan att dra in ändamålsförklaringar, när vi inte säkert vet att det fanns en avsikt.