Efter beslutet om sjukvårdsreform i USA – Nancy Pelosi en klart lysande stjärna

Eftersnacket kring undertecknandet av sjukförsäkringsreformen i USA den 23 mars pågår fortfarande i landets tidningar. *Obamacare* är en beteckning som understryker president Barack Obamas betydelse för reformen, men ett annat namn som ständigt återkommer i alla analyser är Nancy Pelosi, talmannen i kongressen. Beroende på vilken sida man står porträtteras hon i lyriska eller demoniska ordalag. De som är för reformen utnämner henne till en av de skickligaste talmännen någonsin i kongressens historia. Genom stark vilja och fingertoppskänsla övertygade hon tillräckligt många demokrater att rösta ja. Det är väl känt att samtliga republikaner röstade nej, men även 32 demokrater röstade nej. Den känsla många anhängare beskriver liknar eufori. Det var osäkert in i det sista hur det skulle gå, och en student vid universitet här i Berkeley beskriver det som en *out-of-body experience* när hon insåg att det skulle bli ett ja. Plötsligt såg hon ett hopp för sig och sin generation, och hon fick en stark känsla av att betyda något — hon hade varit med och röstat fram de politiker som sa ja. Motståndarna till reformen utmålar Nancy Pelosi som en kommunismens banerförare. Kritiken tycks inte alls på samma sätt drabba president Obama.

Eftersnacket handlar också om på vilket sätt beslutet om ny sjukförsäkring kommer att påverka höstens val — de så kallade *midterm elections* som hålls i november. Jag var och lyssnade på Robert S. Erikson, professor vid Columbia University. I sin presentation framhöll han att det näst intill är en naturlag att presidentens parti förlorar röster i dessa val. Av de 30 val som hållits mellan 1878 och 2004 har det bara hänt en enda gång att presidentens parti vunnit röster. Vid två tillfällen, 1932 och 1998, har det hänt att presidentens parti förlorat i antal röster men samtidigt vunnit platser i kongressen. Så kan det bli med det amerikanska valsystemet. Eriksons gissning var att demokraterna åtminstone kommer att förlora tre-fyra procent av rösterna jämfört med presidentvalet för två år sedan. Erikson kunde också visa att opinionssiffrorna för februari månad under ett valår är de som bäst stämmer överens med det faktiska utfallet i november. Därmed skulle det historiska undertecknandet av sjukförsäkringsreformen, vilket ju skedde i slutet av mars, ha ett begränsat inflytande, men för att vara på den säkra sidan lade Erikson in en brasklapp — man vet aldrig säkert vilka effekter så här genomgripande reformer får.

Många bedömare är eniga om att debatten kring den nya sjukförsäkringen polariserat amerikansk politik och varit den tändande gnistan för den djupt konservativa Tea Party-rörelsen som uppstått. Tea Party-rörelsen kan framförallt få republikanska kandidater att gå längre högerut. Samtidigt framhåller man att det är ett vågspel att vara alltför kritisk till sjukförsäkringsreformen. Det är lång tid kvar till höstens val, och undan för undan kan allt fler amerikaner upptäcka fördelarna med det nya systemet. Överlag är det riskfyllt att driva en kampanj som går ut på att ta bort saker från väljarna. Paradoxalt nog kan mobiliseringen av Tea-Party rörelsen leda till ett bakslag för republikanerna. I primärvalen — ett val av kandidater som sker inom partierna — kan det vara viktigt för republikanska politiker att visa sig kritiska. Men sedan när de i de allmänna valen ska ställas inför samtliga väljare kan de skrämma bort ”medelamerikaner” med alltför stark kritik. De kan också framstå i dålig dager, som vindflöjlar, om de plötsligt börjar mjuka upp tidigare torgförda ståndpunkter. Analytikerna väntar med spänning på hur de republikanska kandidaterna ska hantera den balansgång som ligger framför dem. Det finns många möjligheter att göra bort sig, och i likhet med Nancy Pelosi tycks fingertoppskänsla vara nyckel till framgång.