Premium

En motbjudande slutsats

Publicerad

En del utilitarister anser att det är den sammanlagda mängden lycka i världen som är viktig, inte fördelningen av den. Om tio miljarder människor i genomsnitt upplever en lycka som vi kan ge värdet 1, är det bättre än om en miljon människor upplever en lycka av värdet 10. Den sammanlagda lyckopoängen blir ju högre i det första fallet.

Enligt den åsikten är det alltså bättre att så många människor som möjligt lever precis över nollstrecket än att ett mindre antal individer var och en har en trygg och behaglig tillvaro. Denna ståndpunkt har kallats ”the repugnant conclusion”, den motbjudande slutsatsen. Och den är, enligt min uppfattning, verkligen motbjudande!

En premiss bakom denna slutsats är alltså att det är bättre att leva, även om livet blir relativt eländigt, än att aldrig ha blivit född. Den här åsikten har stöd från många håll.

Enligt Första Moseboken uppmanade Gud de första människorna: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

I litteraturen myllrar det av ofödda barn, eller barn kvävda i sin linda, som gråter och jämrar sig över att de inte fick leva. I Ibsens ”Peer Gynt” ropar ”nøster” på uppmärksamhet, och i Astrid Lindgrens ”Emil i Lönneberga” berättar Krösa-Maja om ”mylingar”, vålnader av mördade odöpta barn. Om de oönskade barnen bara var döpta, kunde de för hundra år sedan lämnas till ”änglamakerskor” som åtog sig att vanvårda dem till döds. Några överlevde trots behandlingen. Ett känt exempel är Nils Poppe.

Viktigt är alltså att få födas (och döpas); hur det sedan går för barnet är av mindre intresse. Detta syns tydligt i motståndet mot abort och preventivmedel. När Hinke Bergegren på 1920-talet pläderade för barnbegränsning enligt devisen ”Bättre kärlek utan barn än barn utan kärlek”, blev han kastad i fängelse. En särskild lag, ”Lex Hinke”, förbjöd information om barnbegränsning och preventivmedel. Den avskaffades inte förrän i slutet av 1930-talet, efter Hinke Bergegrens död och efter att RFSU hade bildats.

Bakom alltihop kan vi spåra den blinda Evolutionen, den som utan hänsyn till individer främjar ohejdad fortplantning – följd av utsortering av de flesta som kommit till världen.

Gud och evolutionen verkar alltså ha vissa gemensamma intressen: det är fortplantning som gäller. Evolutionen är dock mindre artpartisk än Gud, som mest tycks engagera sig för sin avbilds utbredning över jordklotet.

Uppmaningen att föröka sig är nog det av Guds bud som människan har följt mest troget. Ja, så till den grad har hon lytt detta bud att det snart inte finns plats för andra arter än den mänskliga. Särskilt många ”fiskar i havet eller djur som myllrar på jorden”, för att citera Bibeln, finns det snart inte längre. Den växande mänskligheten kräver mat som kan produceras snabbt och billigt, med vilka medel som helst. Efterfrågan på ”bushmeat” i Afrika håller på att slå ut de sista primaterna där. I Brasilien skövlas regnskogen för att ge plats åt sojaplantager som ger foder till i-världens grisar. På Borneo hotas de sista orangutangerna av skogsavverkning för bland annat palmolja. Är det så roligt att leva i en sådan värld?

Märkligt nog finns det filosofer som anser att det kan vara en plikt att skaffa (många) barn för att öka summan av lycka på jorden. De förutsätter då att det är bättre att vara född än att vara ofödd, oavsett alla omständigheter i övrigt. Detta skulle innebära att svenskarna är ett omoraliskt folk som inte har så stora barnkullar nu som de hade för hundra år sedan. Tänk, så många människor som på detta sätt har förblivit ofödda! Är det synd om dem?

Jag kan förstå att en sådan slutsats kan dras av personer som tror att Gud från början har bestämt exakt hur många avbilder av honom som ska finnas, och att det för varje ofödd människa blir en lucka i Guds plan. Det är också katolska kyrkan, islam, vissa ortodoxa judar och den kristna högern i USA som är mest angelägna om att föda så många barn som möjligt.

Det lustiga är att samma grupper som förnekar evolutionen – eller åtminstone människans plats i den – är de som följer evolutionens ”påbud” mest troget.

På 1960- och 70-talen var det självklart att försöka begränsa folkökningen i världen. Nu tycks det av någon anledning ha blivit politiskt inkorrekt att tala om överbefolkningen. Är den nya attityden en eftergift åt religiösa extremister? Är den ett uttryck för det postkolonialistiska självhatet i den västerländska kulturen? Är den en eftergift åt patriarkala kulturer? I samhällen där kvinnor får utbildning och har lite mer att säga till om, sjunker födelsetalen och ökar välfärden. När kvinnor kan och får välja, trotsar de både Bibeln och evolutionen. Och de inser att ”the repugnant conclusion” verkligen är ”repugnant”.

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor