En nationell historia?
Staten och historievetenskapen sitter i samma båt. Det är få vetenskaper som så konsekvent använts för att glorifiera och legitimera nationalstaterna.
Kritiska historiker har förstås alltid funnits, men det är först under senare decennier som man på allvar börjat tänka över vilka följder den nationella historieskrivningen fått. Det handlar både om vilken världsbild den traditionella historieskrivningen förmedlat till allmänheten och om hur de gamla nationella ramarna fortfarande styr forskningen idag.
Under [2011 års svenska historikermöte](http://www.historikermotet.hum.gu.se/) var det här en central fråga. Hur ska vi göra för att undvika att dagens nationsgränser blir gränser för vårt tänkande?
En relevant motfråga, som framfördes av flera deltagare, var: ”Var finns källmaterialet?”
Historiska källor är oftast inte digitaliserade, utan forskaren måste fysiskt förflytta sig till arkiven där källmaterialet finns. Det framstår då som rimligt att världens historiker enas om en arbetsdelning där var och en studerar det källmaterial som finns inom någorlunda räckhåll. Men för att den arbetsdelningen ska fungera måste resultaten offentliggöras på ett språk som så många som möjligt förstår – förslagsvis engelska. Där har vi en knäckfråga för svenska historiker, som bara undantagsvis kan tävla med sina anglosaxiska kollegor när det gäller att kommunicera de nyanser som är så oerhört viktiga inom humanvetenskaperna.
