Etik och etikett

När professor Geoffrey Chamberlain vid St George’s Hospital i London tillfrågades hur han kunde sätta sitt namn under en artikel i British Journal of Obstetrics and Gynaecology som rapporterade att ett fem veckor gammalt embryo framgångsrikt hade överförts från en patients äggledare till hennes livmoder, svarade han att han ställde upp som medförfattare till huvudförfattaren Malcolm Pearce av artighet, därför att han som chef för avdelningen blev tillfrågad. Pearce befanns skyldig till vetenskaplig oredlighet på tolv punkter och avskedades från sin post. Chamberlain ville inte begå etikettsbrott och begick hellre brott mot forskningsetiken, då han inte kontrollerade vad han skrev under.

Etikett är en diminutivform av etik och betyder alltså liten etik eller den lilla etiken. Orden och begreppen verkar således ha något med varandra att göra. Men hur närbesläktade är de fenomen de betecknar? Är de alltid förenliga?

Man kan lägga många aspekter på etikett. Somliga menar att den bara är till för att befästa gemenskapen i en grupp människor som vill känna sig bättre än andra och därmed stöta ut dem som inte hör dit. Etikettsregler kan göra människor, som inte känner till dem, till paria. Det är ganska lätt att hitta på krångliga interna regler och sedan skratta åt alla som inte begriper sig på dem.

De som kritiserar etikett kan till exempel fråga vad det gör om man stoppar kniven i munnen, snyter sig i servetten eller har bruna skor på sig efter klockan 18. Det finns naturligtvis en del fåniga etikettsregler, klassmarkörer som kan få människor att känna sig utanför och illa till mods. Särskilt fanns det många sådana regler förr (förbudet mot bruna skor på kvällen gäller knappast längre).

Det kan inte ha varit lätt att tillhöra överklassen och vara tvungen att lägga en stor del av sin vakna tid på att finslipa sin yttre apparition. Särskilt för kvinnor blev sådana ansträngningar nog en tvångströja. Men klassmarkörer finns i alla samhällsklasser och etniska grupper; de ser bara olika ut och är olika jobbiga att följa.

De som framhåller etikettens goda egenskaper hävdar att den är till för att göra samvaron lätt och få alla att känna sig väl till mods. Man ska till exempel tacka för presenter, så att givaren vet att de har kommit fram. Man får inte äckla andra genom att rapa eller släppa sig ljudligt. Man bör inte demonstrera att man struntar i de regler som råder i den grupp man har blivit inbjuden till. Då visar man bristande hänsyn till andra, och då bryter man mot etikettens fundament. Man måste, åtminstone under en begränsad tid, vara andra människor till lags.

En moralisk fråga i det här sammanhanget är om det alltid är rätt att få andra människor att känna sig väl till mods. Ska man aldrig ifrågasätta en vana i ett sällskap, bara för att ifrågasättandet kan få någon att bli besvärad eller förargad? Ska man skratta med när man hör fördomsfulla yttranden om personer eller företeelser? Bör man utan protester bli en del av den gemenskap som nuförtiden kallas vardagsrasism?

Olof Palme lär ha förtalats flitigt vid så kallade fina middagar, där gästerna inte vågade avvika och ifrågasätta det som påstods i detta kotteri. Den som till äventyrs sa emot kunde räkna med att inte bli bjuden fler gånger. Människorna vid de middagsborden kände säkert till skålningsseder och alla etikettsregler som gällde vid de välbeställdas bord, men de var hänsynslösa mot en icke närvarande person. Om någon hade anmält en avvikande mening, hade det lagt sordin på stämningen. De flesta hade känt sig illa till mods. Det hade varit ett etikettsbrott att protestera mot förtalet.

Fadime Sahindal begick ett etikettsbrott med dödlig utgång, när hon valde en svensk pojkvän och ett liv som hennes släkt inte kunde acceptera. Mord var enligt det synsätt som hennes släkt företrädde ett mindre ont än att bryta mot deras speciella etikettsregler. Etiketten fick gå före etiken.

Varje arbetsplats har sina etikettsregler. Ibland finns där också etiska riktlinjer. Frågan är vad som får väga tyngst, till exempel på en arbetsplats där forskning bedrivs. Hur många vågar påpeka ett fel som en överordnad, en professor eller handledare, har gjort? Inte så många, enligt min erfarenhet. När jag på en kurs i forskningsetik för doktorander vid KI frågade hur många som visste vad de skulle göra om de upptäckte någon avvikelse från god vetenskaplig sed, var det bara en som räckte upp handen. På frågan vad han skulle göra svarade han:

– Jag skulle inte göra någonting. Det är alldeles för farligt.

Att vara följsam och mot bättre vetande undanhålla kritik är särskilt allvarligt inom forskningen, eftersom falska resultat kan etableras som sanna och ge stora skador som följd. Men detta gäller även många andra arbetsplatser. Den så kallade Fången på fyren, Anders Ahlmark, var kartograf på Sjöfartsverket och påtalade att det grund där det ryska fartyget Tsesis hade strandat inte var utsatt på sjökortet. Detta skulle han inte ha sagt, om han hade varit rädd om sin karriär. Han förlorade sin tjänst och omplacerades till en fyr utanför Öland. Efter att historien blivit offentlig, var det många som stödde honom och även såg honom som en idol. Han hade gjort moraliskt rätt, det var den allmänna meningen utanför Sjöfartsverket. Efter sex år gav också Högsta domstolen honom rätt, och han fick ekonomisk kompensation.

Det behövs fler som vågar bryta mot en dålig etikett. Det är inget fel på etikett i sig, men den får inte väga tyngre än etik och moral.