Fläckfria forskare?

Hur oförvitlig måste en forskare vara för att få sina rön publicerade? Och hur fläckfria måste övriga i forskargruppen vara? Dessa frågor ställdes på sin spets i fallet Lasaga för cirka tio år sedan. Professor Antonio Lasaga vid Yale hade då anklagats för sexualbrott mot barn. Detta upprörde chefredaktören för den tidskrift som hade fått in en artikel av Lasaga och hans forskargrupp så till den grad att han vägrade publicera den. Var detta en adekvat reaktion? Därom är meningarna delade.

Artikeln handlade om geokemi och hade således inget att göra med vare sig barn eller sexualitet. Lasagas medförfattare reagerade kraftigt mot refuseringen och menade att de själva ju inte var anklagade för något, så varför skulle de straffas? Om artikeln inte blev publicerad, skulle flera års arbete och deras egen meritering gå om intet. Redaktören tillsatte då en kommitté som skulle bestämma om artikeln fick publiceras. Gruppen kom fram till att den borde publiceras; det fanns ju inga invändningar mot själva forskningen. Detta fick inte redaktören – som möjligen var dygdetiker – att ändra åsikt, men artikeln publicerades ändå.

Den som vill veta mer om Lasaga och hans vidare öden kan hitta en hel del, inklusive skvaller, på Google. Mig intresserar fallet bara som ett exempel på frågan om vetenskap bör bedömas utifrån forskarens vandel.

I den svenska forskningsetiska utredningen (SOU 1999:4) föreslogs följande definition av vetenskaplig oredlighet: ”Med oredlighet i forskning menas att en forskare avsiktligt och på ett vilseledande sätt gör avsteg från de vetenskapliga kraven eller medvetet bryter mot allmänt accepterade etiska normer.”

Några remissinstanser gjorde sig lustiga över definitionen och frågade om det skulle anses som vetenskaplig oredlighet om en forskare på sin fritid bröt sig in i en juvelerarbutik och stal smycken. Ett sådant beteende skulle ju bryta mot allmänt accepterade etiska normer. Det skulle dessutom vara en kriminell handling. Men hade det med vetenskap att göra?

När jag har diskuterat fallet Lasaga med doktorander, har de flesta – men inte alla – reagerat med häpnad och hävdat att det är det vanliga rättsväsendets uppgift att beivra brott. Detta är inget som tidskriftsredaktörer ska lägga sig i.

Frågan är dock om inte sexualbrott ligger i en klass för sig, åtminstone i USA – och kanske i Sverige. När jag på 1990-talet diskuterade vetenskaplig oredlighet med en chefstjänsteman vid amerikanska National Science Foundation, berättade han om en del fall som hade varit på tapeten. Det fall som upprörde honom i särklass mest var ett där ledaren för en forskargrupp hade tvingat kvinnliga medarbetare att sitta i knäet på honom för att få använda en speciellt avancerad dator. Ett sådant beteende kan förstås påverka hur forskningen utförs och därmed kvaliteten i hela forskningsprocessen, så visst kan det betraktas som oredlighet i forskning – om än marginellt. Men kladdiga närmanden som sker på fritiden, till exempel på fester, hur ska man se på dem i relation till forskningen? Att sådant har förekommit, inte minst i discipliner där det finns många unga kvinnor i lägre positioner, är väl känt.

Amerikanen Carleton Gajdusek fick Nobelpriset i medicin 1976 för sin forskning om kuru, en prionsjukdom som (förenklat uttryckt) antogs bero på kannibalism. Han hade utfört forskningen i Papua Nya Guinea, och där hade han också haft sexuella förbindelser med ett antal pojkar. Några av dem tog han med sig till USA. På 1990-talet anmäldes han för sexuellt utnyttjande och dömdes för detta. ”Står genier över lagen?” frågar Svenska Dagbladet i en artikel om Gajdusek 2009. Nej, uppenbarligen inte eftersom han blev dömd. Men ur vetenskaplig synvinkel är några andra frågor minst lika intressanta:

Hade Gajdusek fått Nobelpriset om man hade känt till hans privata leverne när beslutet skulle fattas? Vilka följder för kunskapens växt får det om man burar in framstående forskare i fängelse så att de inte kan forska? Man kan naturligtvis säga att de får skylla sig själva om de begår lagbrott, men det är ju inte bara de själva som blir lidande om deras forskning stryps. Hela samhället kan lida en förlust, om viktiga rön aldrig kommer fram. Och här kommer vi tillbaka till frågan om det ska vara möjligt för en lag- eller etikettsbrytare att få sina vetenskapliga rön publicerade.

Oftast är det sexualbrott eller sexuella trakasserier som anses upprörande i det här sammanhanget. Men hur ska man då se på forskare som skattefuskar, tar emot mutor eller kör mot rött ljus? De är väl inte särskilt pålitliga? Ändå är det inte självklart att deras forskning är dålig.

Forskningen bör enligt min mening granskas och bedömas för sig. Vad forskare i övrigt gör, bör andra instanser än vetenskapliga tidskrifter ta hand om. Dessutom är det moraliskt tvivelaktigt om tidskriftsredaktörer, utifrån sina privata åsikter om moral, undanhåller världen forskningsrön som kanske är viktiga för många andra än forskaren och redaktören.