Folkmord mellan politik och historia: exemplet Danmark

En av de senaste hundra årens stora gränssättande händelser var folkmordet på armenierna, förövat av en ungturkisk regering och dess medhjälpare i det döende osmanska riket åren 1915–1917, det vill säga mitt under och i skydd av det pågående första världskriget. Offer var en miljon osmanska armenier, men också andra kristna grupper i imperiet. Den svenska riksdagen erkände folkmordet i mars 2010, men regeringen har därefter valt att inte låtsas om erkännandet. Orsaken är av allt att döma rädslan att väcka turkisk vrede i en tid när Turkiet blivit en central aktör i den turbulenta Mellanöstern- och Nordafrikapolitiken.

Den svenska regeringens hållning är långtifrån unik. Turkiet har ända sedan det tidiga 1920-talet kunnat utnyttja sitt politiskt och ekonomiskt strategiska läge för att utverka internationella fördelar. I folkmordsfallet har detta inneburit att den turkiska statens banalisering och förnekande av den ömtåliga historien under många decennier tyst accepterades och legitimerades av det internationella samfundet. Blivande amerikanska presidenter i behov av amerikansk-armeniska kampanjpengar har talat sig varma för ett erkännande, men efter tillträdet till Vita huset har tystnaden lägrat sig. Det var först på 1980-talet som situationen förändrades, när Europaparlamentet erkände att ett folkmord på armenierna verkligen hade ägt rum i Osmanska riket. Det svenska erkännandet bör ses i förlängningen av beslutet i Strasbourg. Till detta kan man också lägga det stora svenska engagemanget för förintelsehistorien sedan 1990-talet. En effekt har uppenbart blivit att även andra folkmord hamnat på agendan.

Danmark tillhör inte de länder som erkänt folkmordet. Ändå har denna historia också där under 2013 blivit en het fråga, inte i Folketinget, utan i Det Kongelige Bibliotek, Danmarks nationalbibliotek och Köpenhamns universitetsbibliotek. Där stängde en utställning om ”Det armeniske folkedrab og den skandinaviske reaktion” i mitten av december förra året. Utställningen, som också visats på flera håll i Sverige, var ett samarbete med den armeniska ambassaden. Denna ”orättvisa” upprörde den turkiske ambassadören i Köpenhamn. Efter ett möte med biblioteksledningen erbjöds han att vara medarrangör till en alternativ utställning om ”Det såkaldte armeniske folkemord”. Rubriken, en ”arbetstitel”, var bibliotekschefens.

De kritiska rösterna har inte låtit vänta på sig, vare sig från Danmark eller från resten av världen. Dels har upprördheten gällt att även Danmark nu fallit på knä för Turkiet och gett efter för dess politisk-diplomatiska påtryckningar. Dels har det påtalats att historien på detta sätt, på en ledande vetenskaplig institution, blir till ett simpelt förhandlingsspel, och inte en värdig utställning byggd på historiska fakta och tolkningar som det utanför Turkiet råder stor enighet om. Om en historia är så god som en annan, varför inte låta nynazistiska historieförnekare göra en utställning om förintelsen eller besättelsetiden i Danmark? Varför inte låta kreationister ställa ut på Naturhistoriska museet? Bibliotekschefen förstår inte problemet. I Berlingske Tidende hävdar han att han i själva verket gjort den armeniska ståndpunkten en stor tjänst: ”De kan inte förvänta att vi håller tillbaka eller undertrycker andra hållningar, även om dessa är eufemistiskt problematiska eller direkt felaktiga”, försvarar han sig med.

Den turkiska parallellutställningen skjuts nu på framtiden. Det är väl bra, för, som makthavarna uttryckte det redan i det gamla Sovjetunionen: ”Framtiden har vi inget bekymmer med. Den ligger där den ligger, rak och fin. Det är alltid historien som är problemet.”