Folkmördande logik
I Strasbourg beslöt Europaparlamentet häromdagen, den 4 februari, att definiera Islamiska statens systematiska våldshandlingar mot de kristna minoriteterna i Syrien och Irak som ett folkmord. Det är första gången ett sådant erkännande tillkännagivits under pågående våldsprocess, men redan några dagar tidigare hade Europarådets parlamentariska församling tagit samma beslut. Till erkännandet har också fogats en uppmaning till alla de stater som skrivit under FN:s folkmordskonvention att vidta åtgärder för att stoppa folkmordet.
Den här texten handlar inte om de svårigheter som en sådan appell möter. Den rör i stället tystnaden kring erkännandet. Den är visserligen inte total, men det är påfallande så liten uppmärksamhet beslutet väckt i medierna och i politiken, i Sverige likväl som internationellt. Tystnaden i Sverige är lätt att förklara men inte att försvara. Eftersom det är kristdemokraten Lars Adaktusson som varit en av dem som drivit erkännandefrågan i EU, och eftersom det är kristna kategorier som är folkmordets offer, kan information om beslutet möjligen uppfattas som en partsinlaga. Viktigare är nog att det idag anses opassande i offentligheten att ge stort utrymme åt muslimers våld mot kristna. Det strider mot våra numera så etablerade historiska föreställningar om kristna kolonisatörers illdåd mot icke-kristna, och det kan tänkas ge bränsle åt utbredda och icke önskvärda islamofoba idéer.
Det är inte orimligt att relatera denna hållning till det offentliga Sveriges skamliga tystnad kring folkmordet på armenierna och andra kristna grupper i Osmanska riket när hundraårsminnet av dessa kategorimord inföll förra året. Men det finns ändå ett slags logik i att både svenska och andra politiker undvek att uppmärksamma folkmordet 1915 av rädsla för att väcka ont blod hos förnekarstaten Turkiet, vars position som en nyckelaktör i det oroliga Mellanöstern ger den turkiska staten stora möjligheter att sätta press på och ”straffa” de stater som vill föra upp händelserna 1915 på den politiska agendan. Både Syrienkriget och flyktingsituationen ger Turkiet trumf på hand i förhandlingar med europeiska politiker som vill att Turkiet skall överge sin snart hundraåriga politik att förneka folkmordet. Däremot finns det i fråga om Islamiska staten inga sådana realpolitiska hänsyn att ta. Då borde det vara möjligt att slå fast att ett folkmord är ett folkmord, och att det ligger i allas intresse att information och kunskap om sådana brott mot mänskligheten kommer till offentlighetens kännedom.
