Folkmordsminnet – exemplet Turkiet och Sverige
Har just återkommit från folkmordskonferens i Jerusalem. Nej, inte den stora, medialt omtalade konferens med Raoul Wallenberg i centrum som vår utrikesminister skulle ha deltagit i, om hon inte gjort sig till ovän med Israel, utan en betydligt mindre sådan om ungturkarnas folkmord på armenierna och andra kristna minoriteter i Osmanska riket 1915. Det var en givande konferens med svenska forskare i förgrunden, men helt i avsaknad av svensk officiell representation.
I år är det hundra år sedan folkmordet på armenierna började förövas. Under och i skydd av första världskriget mördade den ungturkiska regeringen och dess hantlangare åtminstone en miljon osmanska armenier i vad som utgör arketypen för det moderna folkmordet, med fokus på nationalism och nationalstatsdrömmar, majoriteter som känner sig hotade och minoriteter som demoniseras och stigmatiseras för att därefter rensas ut.
Det är en överhängande risk att ungturkarnas brott mot mänskligheten får passera obemärkt i Sverige. Sedan riksdagens erkännande av folkmordet i mars 2010 har det tonats ned, och inga svenska politiker av rang, och särskilt inte de svenska regeringarna, har protesterat mot Turkiets ihärdiga försök att förneka folkmordshistorien. Dystra och beklagliga tecken tyder på att Forum för levande historia inte kommer att uppmärksamma folkmordet på dess minnesdag den 24 april. Beslutet är av allt att döma politiskt grundat. Det uppfattas sannolikt inte som lämpligt att tala om muslimers våld mot kristna i dessa dagar, även om den religiösa faktorn inte var bland de mest framträdande under folkmordsperioden. Det finns dessutom sedan länge en god relation mellan det moderna Sverige och det kemalistiska Turkiet med dess folkhemspolitiska projekt. Varje omnämnande av folkmordet uppfattas av turkarna som en fientlig handling, riktad mot Osmanska rikets efterföljarstat Turkiet. Varje omnämnande av folkmordet betraktas från officiellt svenskt håll som en onödig provokation mot Turkiet, i stället för ett nödvändigt projekt för att förmå landet att bearbeta och komma till rätta med sin traumatiska historia.
Som vanligt är det officiella minnet selektivt, både i Turkiet och i Sverige. Strängt selektivt.
