Forskares roller

I debatten inför folkomröstningen om kärnkraft 1980 uppstod frågan vem som hade rätt att yttra sig om vad, vem som egentligen var expert nog för att uttala sig för eller mot kärnkraft. Olika forskare uttalade sig förklenande om varandras expertis, i stil med ”Det enda du kan är ju fasta tillståndets fysik”. Det var expertbegreppet och tvisterna om vem som har yttranderätt i frågor rörande vetenskap som fascinerade mig så mycket att jag efter många år utanför universitetet återvände och började studera vetenskapsteori på grundnivå.

De etiska frågorna i samband med forskares expertroller gäller trovärdigheten i det de påstår och integriteten i förhållande till olika intressen, till exempel läkemedelsindustrin eller – som nu i dagarna är aktuellt – köttindustrin. För samhällsvetares del kan det gälla hur fria de står i förhållande till partipolitiska, fackliga eller anti-fackliga intressen.

I statliga utredningar finns ofta forskare med som experter eller ”sakkunniga”. En intressant fråga är vilka forskare det är som över huvud taget tillfrågas i sådana sammanhang. Det är lätt att se att några forskare inom ett fält anlitas mycket ofta, medan vissa forskare med hög kompetens aldrig anlitas. Vad beror det på? En faktor kan vara personligheten. En trevlig och ”socialt kompetent” forskare anlitas hellre än en vresig och kantig. Men det kan också bero på att vissa forskares åsikter kan tänkas ställa till besvär.

Många utredningar tvingas arbeta utifrån direktiv som redan på förhand anger vilka slutsatser som förväntas. I direktiven för en utredning om sexköpslagens effekter härom sistens angavs till exempel förutsättningen att sexköpslagen skulle vara kvar. Det kan också påpekas vad utredningen inte får diskutera. Så har det varit i fråga om utredningar om vård i livets slutskede, där dödshjälp absolut inte har fått diskuteras. Man beställer alltså ett visst resultat genom att förbjuda att alternativ ens diskuteras. Detta är långt ifrån vetenskapens etos om ett fritt sanningssökande. Ska forskare ställa upp på sådant?

I den allmänna samhällsdebatten har det ibland framförts kritik mot att forskare ställer upp som experter för att med sin auktoritet legitimera en viss teknik, en viss tro, ideologi eller åsikt som ligger i tiden. Forskare borde inte vara ”serviceintellektuella” (Edward Saids uttryck) har det sagts.

Här gäller det att gå en balansgång. Om forskare alltid ställer sig helt utanför, förlorar de det lilla inflytande de skulle kunna ha på politiken och tvingas från åskådarläktaren bevittna vilka tokiga beslut som tas. Jag menar att det kan finnas goda skäl för en forskare att vara just serviceintellektuell, för att påverka politiken i mer förnuftig riktning. Men om direktiven till en utredning binder upp en från början, bör man protestera så att det hörs. Sådant bör man inte ställa upp på.

Forskningens frihet är i praktiken till stor del en chimär. Det finns så många utomvetenskapliga intressenter som finansierar eller själva bedriver forskning. Dit hör till exempel fackföreningar, näringslivsorganisationer och även religiösa samfund. Det finns en uppsjö av både offentliga och privata institut som bedriver forskning utanför universiteten. Deras forskning behöver inte vara dålig, men om det förekommer vetenskaplig oredlighet (forskningsfusk) där vet vi ännu mindre om än när det gäller universitetsforskning. Forskning utanför universiteten kan nämligen enligt nuvarande ordning inte granskas för misstänkt oredlighet. Detta är förstås inte riktigt klokt, men bara en enda riksdagspolitiker – en professor – har såvitt jag vet visat något intresse för att ändra på saken. Tyvärr har hon ännu inte lyckats ändra något.

Även forskare blir gamla och drar sig tillbaka från universitet och andra arbetsplatser. Ska de behöva fortsätta att uttala sig enbart med vetenskapliga anspråk resten av livet? Nej, det vore omänskligt. Ibland ser man på nätet att något universitet har lagt ut en brasklapp om att en viss forskare inte längre finns på lärosätet och inte uttalar sig i universitetets namn. Det behöver inte gälla några särskilt opålitliga personer, utan vissa universitet har en robot som meddelar detta när någon har lämnat aktiv tjänst.

Själv har jag lämnat universitetet för åratal sedan och skriver nu böcker som ”fri författare”. Där tillåter jag mig att ta ut svängarna och vara subjektiv. Om jag inte fick göra det, skulle jag känna mig som en livstidsfånge. Men när det gäller det område (forskningsetik) som har varit min specialitet fortsätter jag att uttala mig med vetenskapliga anspråk. Det är en rimlig kompromiss.