Forskning och frustration, exemplet Riksbankens Jubileumsfond
Det har varit dags för det årliga beskedet från forskningsfinansiären huruvida det projekt man ägnat många månader åt att skriva samman har fått pengar. I mitt fall hade ansökan om ett mycket omfattande forskningsprogram med många svenska och internationella forskare inblandade ställts till Riksbankens Jubileumsfond. Det var tredje gången jag sökte. Det blev inga pengar den här gången heller. Det blev i vanlig ordning inte heller någon förklaring till varför beredningsgruppen inte ansåg programmet värt att stödja finansiellt. Det är förstås allmänt frustrerande att inte få pengar för att genomföra ett forskningsarbete som man känner varmt för, men det är långt mer frustrerande att inte få en motivering till den uteblivna finansieringen. Forskning handlar om att kommunicera och värdera idéer och tolkningar, i mitt fall inom historieämnet, men så tycker uppenbart inte Riksbankens Jubileumsfond. Hur skall jag kunna förbättra min ansökan om jag inte får reda på vad som anses fel eller mindre vetenskapligt fruktbart? Är det ett alltför politiskt eller ideologiskt olämpligt ämne jag valt? Det är nära till konspirationsteorier. Dessutom är det rent pinsamt att inte kunna meddela sina välrenommerade utländska kollegor varför det program man involverat dem i inte blir av. Hos Riksbanken konstateras att spelreglerna är lika för alla, och så är det förstås, men det är dags att ändra dem. Jag har under de senaste dryga tio åren regelbundet suttit i beredningsgrupper i forskningsråd i alla de nordiska länderna. Alltid har motiveringar skickats ut till de sökande så att de kan ta ställning till och lärdom av avslaget. Men inte så hos Riksbankens Jubileumsfond. Det var 23 sökande till årets utlysning om forskningsprogram. Det är inte för mycket begärt att de som inte fått pengar får reda på varför.
