Forskningsetik

Här i Skåne har det uppstått den diskussion om vilken akutbehandling ambulanspersonal ska ge patienter med hjärtstillestånd. Man vill jämföra effektiviteten av två sätt att försöka hålla blodcirkulationen igång: manuell hjärtmassage eller användning av en apparat som nyligen blivit tillgänglig. För att få säker kunskap om vad som är bäst måste man göra en s.k. randomisering, vilket i detta fall innebär att ambulanspersonalen inte själv får välja metod, utan avgörandet måste ske genom lottning. Sedan man fått tillräckligt många fall att utvärdera ska man se efter vilken behandling som ger högst överlevnadsprocent. Dr Trygve Sjöberg, som arbetat med hithörande problem, har berättat för mig att dödligheten när man får hjärtstillestånd utanför sjukhuset i många år har legat på 95-98%.Till saken hör, att man redan nu gissar att apparatbehandling är bäst. Man kan inte fortsätta med den manuella behandlingen medan man transporterar patienten till eller från ambulansen i exempelvis en trappa, och det kan vara besvärligt även under körning med ambulans i hög hastighet. Och även om hjärtat inte startar igen innan man kommer till sjukhuset så kan kanske apparaten hålla blodet i tillräcklig cirkulation för att skydda hjärnan. Ingen människa kan fortsätta särskilt länge med manuell hjärtmassage, det är mycket tröttsamt. Men för att få övertygande bevis som gör att apparatbehandling slår igenom menar man att man måste tillfredsställa strikta vetenskapliga krav, och därför i ett antal fall använda en behandling som man tror är sämre än en annan.Vilket förfarande är etiskt? Den officiella etiska prövningen har gett klartecken för undersökningen, men vad anser F&Fs läsare?