Aktivister från organisationerna Scientist Rebellion och Extinction Rebellion häller röd färg i fontäner under en klimataktion i Stockholm.
Bild: Sara Mac Key

Forskare på jobbet – aktivist på fritiden

Magnuz hade forskat om klimat­förändringar och luftföroreningar i mer än 20 år när han valde att bli aktivist. Skogsforskaren Jeannette ser aktivismen som en nödvändig protest. Bör forskare verkligen ta ställning?

För säkerhets skull sker all kommu­nikation via en krypterad meddelande-app. En grupp forskare och aktivister i nätverket Scientist Rebellion planerar en klimataktion och snart är det dags. F&F får inte ta del av diskussionerna i förväg, men vi får veta var de ska träffas och vid vilken tid.

Nästa morgon är Stockholm stilla. Bara fiskmåsarna skriker och vi är uppe så tidigt att tunnelbanan inte hunnit börja gå. Klockan är 04.40 fredagen 16 juni 2023.

– Är alla redo? Tanken är att skapa ett blodbad, säger Esther Hauer.

Hon är universitetslektor på institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier vid Uppsala universitet. På fritiden är hon klimataktivist. I dag ska ett tiotal fontäner i Stockholm färgas röda, och aktivisternas budskap är att klimatkrisen är på blodigt allvar.

Vi står i utkanten av Kungsträdgården och fontänen en bit bort rymmer 100 000 liter vatten. Färgen beskrivs som giftfri och aktivisterna beräknar att tre liter färg ska räcka. Några har cyklat hit och gömt sina stora plakat så gott det går, upp och ned-vända på pakethållarna. Strax efter klockan 05 är det dags att börja.

Magnuz Engardt är klimat- och luftföroreningsforskare och disputerade vid Stockholms universitet i slutet av 1990-talet.
Bild: Sara Mac Key

Färgdunken ser rosa ut, men i vattnet blir färgen djupröd. Innan pigmentet blandats ordentligt ser det ut som ett böljande eldklot som hade kunnat vara taget ur vilken science fiction-film som helst. Genom att traska ett par varv i fontänen hjälps aktivisterna åt med att sprida färgen i vattnet. Några tejpar samtidigt fast en skylt i en gigantisk blomkruka. Plakatet deklarerar ”klimatkatastrof pågår” och ”blodigt allvar”.

Tidigare har forskare från Scientist Rebellion bland annat hällt rödbetsjuice på finansdepartementets entré i protest mot regeringens klimatpolitik. Många av dem har också skrivit debattartiklar om klimatfrågan. Det gäller till exempel klimat- och luftföroreningsforskaren Magnuz Engardt.

”Jag kände mig tvungen att göra något”

– Jag tycker att klimatforskarna runt om i världen gör ett jättebra arbete, men om man tittar på koldioxidkurvan så händer det ingenting. Jag kände mig tvungen att göra något annorlunda, säger Magnuz Engardt.

Färgen sprids mer och snabbare än förväntat. På bara fyra minuter är hela fontänen intensivt röd och det ser ganska brutalt ut. Nu är planen att snabbt skynda iväg för att färga ytterligare en fontän, vid Kungliga tekniska högskolan.

Då kommer polisen.

Den röda färgen i fontänen vid Kungsträdgården är aktivisternas sätt att säga att klimatkrisen är på blodigt allvar. När polisen kommer samlas samtliga legitimationer in, och det skrivs en anmälan om skadegörelse.
Bild: Sara Mac Key

Scientist Rebellion är ett internationellt nätverk av hundratals forskare från en rad olika discipliner. Forskarna engagerar sig som aktivister och de är noga med att poängtera att de inte gör det på sin arbetstid. De protesterar mot ökade växthusgasutsläpp och mot förlusten av biologisk mångfald. Nu använder de sin plattform som forskare för att kräva nerväxt, en samhällsutveckling som bygger på minskad resurs- och energiförbrukning.

Scientist Rebellion är en systerorganisation till den internationella klimatrörelsen Extinction Rebellion, som använder sig av civil olydnad för att få till stånd en systemförändring. De har gjort sig kända för att blockera vägar och flygplatser. Även forskare har deltagit i Extinction Rebellions aktioner, och de är inte ensamma om att använda rollen som forskare för att mana till förändring med okonventionella metoder.

Bistår Greta Thunbergs Fridays for Future

I nätverket Researchers Desk ingår ett hundratal svenska forskare och organisationen startades 2019, ungefär ett år efter att Greta Thunberg började skolstrejka för klimatet. Genom åren har ung­domarna i Fridays for Future demonstrerat varje fredag och namnet Researchers Desk kommer från att några forskare hakade på och ställde upp ett litet bord utanför Sveriges riksdag, där de bistått med information om vad vetenskapen säger om klimatkrisen. Forskarna har också deltagit i andra klimataktioner.

Klimat- och luftföroreningsforskaren Magnuz Engardt är engagerad i både Researchers Desk, Scientist Rebellion och Extinction Rebellion. Han arbetade på SMHI i Norrköping i över 20 år, har publicerat ett 60-tal vetenskapliga publikationer och har varit inblandad i arbetet med FN:s klimatpanel IPCC. Men med åren kände han hur något i honom började att skava.

– Jag flög till Asien och Arktis för att göra luftföroreningsmätningar och däremellan var det vetenskapliga konferenser någon annanstans i världen. Privat bodde jag med familjen i en stor villa och många kollegor körde bil till jobbet. Varningarna skärptes från vetenskapligt håll, men utsläppen bara ökade. Inte ens vi klimatforskare levde som vi lärde. Det kändes helt fel, säger Magnuz Engardt.

Magnuz Engardt bestämde sig för att bli aktivist när han upplevde att alla år med forskningsartiklar inte hade någon inverkan på koldioxidkurvan.
Bild: Sara Mac Key

Han blev vegetarian. Några år senare flyttade familjen till en lägenhet i Stockholm och han började arbeta som forskare och projektledare vid stadens miljöförvaltning. Privat började han gå i demonstrationståg för klimatet. Sedan dess har Magnuz Engardt också deltagit i flera aktioner och manifestationer.

Leva som man lär

– Vi diskuterar ofta trovärdighetsfrågan. Går det att vara forskare och samtidigt engagera sig som aktivist med förtroendet i behåll? För mig är det självklart. Jag har fått en utbildning av staten och jag kan mer än de flesta i Sverige om det här. Är det inte min skyldighet att berätta vad jag vet om klimatet och luftföroreningar? Och borde inte jag vara mer trovärdig som forskare om jag också lever som jag lär? säger Magnuz Engardt.

Isabelle Letellier är pedagogikforskare och studerar ekologisk medvetenhet hos små barn.
Bild: Sara Mac Key

Han får medhåll av Isabelle Letellier. Hon är pedagogikforskare vid Stockholms universitet och forskar om ekologisk medvetenhet hos små barn i förskolan.

Hon hänvisar till den tredje uppgiften, som ibland också kallas för samverkansuppgiften. Vid sidan av högskolornas och universitetens två huvuduppdrag – utbildning och forskning – ska de också dela med sig av kunskap till allmänheten. Även om Isabelle Letellier är aktivist på sin fritid, ser hon ändå detta som ett möjligt sätt för universiteten att lyckas med den tredje uppgiften.

– Vi har decennier bakom oss med vetenskapliga publiceringar, och vi ser att de inte når allmän­heten. Nu måste vi använda andra metoder för att nå ut med informationen, säger Isabelle Letellier.

Själv engagerade hon sig som aktivist i samband med att Greta Thunberg började skolstrejka.

– Det kändes fel i magen att ett barn skulle ta det ansvaret. Jag behövde göra något och jag kände ganska tidigt att civil olydnad var rätt väg. Jag var motiverad av vad som har fungerat historiskt. Civil olydnad har tidigare varit framgångsrikt för att förbättra rättigheterna i en demokrati, som till exempel allmän rösträtt, säger Isabelle Letellier.

Hennes egna barn, sex och åtta år gamla, har följt med på en del manifestationer. När andra barn lekte tjuv och polis lekte hennes barn aktivist och polis. Hennes arbetsgivare har inte invänt när hon till exempel skrivit debattartiklar. Men när hon faktagranskade texter för den ideella ungdomsorganisationen Aurora, som stämt staten för bristande miljö- och klimatpolitik, hade universitetet synpunkter på att hon använde sin jobbmejl.

– Men jag förklarade att jag granskat texter i egenskap av forskare i det fallet, och då var det okej. I dag är jag här på min fritid, säger Isabelle Letellier.

Klargjort för arbetsgivarna

Magnuz Engardt har haft flera diskussioner med sin arbetsgivare om sin aktivism. Han har också anmält sitt engagemang som bisyssla. Miljöförvaltningen uppger att de har bedömt att det inte varit fråga om en bisyssla i formell mening och de vill inte kommentera ärendet ytterligare.

– Jag känner att jag har ett ansvar som vit medel­ålders man. Jag har en fast tjänst, jag har körkort och banklån. Det gör egentligen ingenting om jag skulle få en prick i belastningsregistret. Jag kan börja gråta när jag tänker på ungdomarna i Fridays for Future eller Extinction Rebellion som engagerar sig så mycket trots riskerna det innebär, säger Magnuz Engardt.

I höst är han själv kallad till domstol för första gången.

Tillbaka i Kungsträdgården går två uniformerade poliser raka vägen fram till fontänen. Aktivisterna får höra att en morgonpigg ordningsvakt har filmat dem och larmat om pågående brott.

Morgonens aktion är ett samarbete mellan Scientist Rebellion och Extinction Rebellion. De protesterar mot ett nationellt klimatmöte som hålls samma dag och som regeringen kallat till på ett hotell några kilometer bort. Aktivisterna har inget emot själva mötet, men protesterar mot att representanterna från klimatforskning och civilsamhälle är få och endast inbjudna som åhörare.

Nu får aktivisterna lämna ifrån sig sina legitimationer. De berättar varför fontänen är röd och visar upp färgdunkens innehållsdeklaration. Esther Hauer är ivrig att komma iväg. Om poliserna får höra att andra aktivister samtidigt har färgat fler fontäner i staden finns det en risk att de be­höver följa med till stationen.

Själv är Esther Hauer mån om att inte bli gripen, inte i dag. Gruppen planerar att färga ytterligare en fontän vid Kungliga tekniska högskolan och som kronan på verket ska hon utföra en sista klimataktion vid åttatiden tillsammans med en kollega. Om hon inte dyker upp blir det inte av.

Färgar fontäner med giftfri färg

Även om färgen inte är giftig kan Stockholms stad behöva byta ut vattnet för att bli av med det röda. Efter att ha överlagt med kollegor skriver poliserna en anmälan om skadegörelse, men ingen grips.

Utanför klimatmötet på Kungsholmen demonstrerar också Red Rebels Sverige, som ingår i en internationell performance-grupp.
Bild: Sara Mac Key

Helt enligt plan hinner aktivisterna också färga fontänen utanför Kungliga tekniska högskolan. Nu återstår bara finalnumret – som ska ske i samband med regeringens klimatmöte på ett hotell på Kungsholmen.

Skogsforskaren Jeannette Eggers är också med i Scientist Rebellion. Hon har ännu inte deltagit vid någon klimataktion, men hon har bestämt sig för att göra det framöver. Hon tycker att landets klimatarbete går alldeles för långsamt.

– Jag förlorade ett barn för nästan 18 år sedan och när jag fick fler barn lovade jag att göra allt i min makt för att de ska ha ett bra liv. Den uppgiften är så mycket större nu med klimatförändringarna, säger Jeannette Eggers.

Hon är programchef på institutionen för skoglig resurshushållning vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå och gör bland annat framtidsanalyser för skog och skogsbruk. Hon har skrivit flera debattartiklar i klimatfrågan och upplever att hon också fått mer uppmärksamhet för sin egen forskning sedan hon började engagera sig och ta ställning i samhällsdebatten.

– Om man förstår hur vi forskare brukar uttrycka oss så är det som att vi står och skriker i våra vetenskapliga artiklar och när vi berättar om resultaten, men det uppfattas kanske inte så av allmänheten. Att forskare nu utsätter sig själva för personliga risker genom civil olydnad för att varna samhället, det ska ses som en stark signal på hur stort hotet faktiskt är, säger Jeannette Eggers.

Nästan alla vi träffar på aktionen i Kungsträdgården är ganska lågmälda. Oberoende av varandra beskriver sig både Magnuz Engardt, Isabelle Letellier och Esther Hauer som mer introverta än extroverta. De hade helst sluppit stå längst fram, men de säger att de måste. Jeannette Eggers sällar sig också till skaran. Hon har dock lovat barnen att inte göra något som kan resultera i ett långt fängelsestraff.

– Jag är uppvuxen i Tyskland. I hela mitt liv har jag undrat varför de flesta bara tittade bort på 1930-talet när det blev allt tydligare vartåt det barkade. Dagens situation är förstås något helt annat, men jag vill i alla fall inte vara en sådan som tittar bort, säger Jeannette Eggers.

Risk för sammanblandning av rollerna

Kritikerna menar dock att den här sortens aktivism är oförenlig med rollen som forskare. Björn Hassler är professor i miljövetenskap vid Södertörns högskola, och han tycker att sammanblandningen av de olika rollerna riskerar att urholka klimat- och miljövetenskapens legitimitet.

– Det är inget fel på aktivism. Tvärtom, den behövs. Historiskt har mindre protestgrupper lyckats åstadkomma stora förändringar som exempelvis allmän rösträtt. Men om man är rädd om forskningens status som kunskapsbärare anser jag att man måste hålla isär forskarens roll från aktivistens. Det handlar också om att ta ansvar för hur ens beteende påverkar ryktet och förtroendet för hela yrkeskåren, säger Björn Hassler.

F&F i din mejlbox!

Håll dig uppdaterad med F&F:s nyhetsbrev!

Beställ nyhetsbrev

Sedan han disputerade år 2000 har han ofta fått frågan om att skriva under debattartiklar och protest­listor av olika slag. Det har till exempel handlat om att uppmana politiker till att agera i klimatfrågan. Inte heller det tycker han är rätt väg att gå.

– En del säger att jag inte tar mitt ansvar och att jag inte bryr mig om klimatet när jag väljer att inte skriva under. Då blir jag lite ledsen och också förvånad. Jag försöker stå upp för vetenskapen. Över lag får jag ganska mycket mothugg från andra miljöforskare, medan personer som inte arbetar med forskning ofta håller med mig om att det ska handla om kunskap och inte aktivism, säger Björn Hassler.

Han är noga med att poängtera att det inte går att reglera vad människor gör på sin fritid. Självklart måste forskare också få ha åsikter, men han manar ändå till försiktighet. Han tycker att det är extra problematiskt när forskare inom andra discipliner än klimatforskning uttalar sig i klimatfrågan.

– Om en forskare, som är expert på styrräntor, skriver en debattartikel om privata förskolor så tycker nog de flesta att det är fel att utnyttja professorstiteln på det sättet. Men på klimataktivismsidan får alla vara med, oavsett forskningsområde, säger Björn Hassler.

Över lag upplever han att det blivit allt vanligare bland forskare att ta ställning, särskilt i klimat­frågan, och han tror att förklaringen har med identitetspolitik att göra. I tider där det pratas om flygskam finns det ett behov av att ”göra rätt” som forskare.

– Men att forskare demonstrerar och till och med ägnar sig åt civil olydnad och förstör saker, det upplever jag som nytt. Det kan ha förekommit tidigare, men nu verkar det ske allt mer, säger Björn Hassler.

Timglaset i Extinction Rebellions logotyp symboliserar tiden som håller på att rinna ut för många av jordens arter. Här har aktivister rödfärgat fontänen vid Sergels torg i Stockholm.
Bild: Sara Mac Key

Han har en bakgrund som statsvetare. Inom statsvetenskapen har man länge diskuterat huru­vida det går att vara aktiv som partipolitiskt an­sluten och samtidigt arbeta som forskare och lärare. En del tycker att det går bra, men Björn Hassler tycker att det är lika problematiskt som att kombinera rollerna som forskare och aktivist.

– Även om man är helt säker på att man kan hålla isär den vetenskapliga professionen från det personliga engagemanget är det inte säkert att andra uppfattar det så. Vi forskare får det förtroende vi förtjänar. Det är naivt att tro något annat, säger Björn Hassler.

Kan spela klimatförnekare i händerna

En annan som är uttalat kritisk till att forskare ägnar sig åt aktivism är utbildningsminister Mats Persson (L).

– När det finns enskilda forskare som bryter mot lagen och därmed principiellt gör fel kan det påverka allmänhetens bild av vad en forskare är för någonting, säger Mats Persson.

Han menar att det riskerar att spela så kallade klimatförnekare i händerna om det inte säkert går att lita på vetenskapen. Han konstaterar samtidigt att aktivistbegreppet är brett och att det är skillnad mellan att skriva på en protestlista, att gå i ett demonstrationståg eller att limma fast sig på motorvägar och hindra utryckningsfordon och andra från att komma fram.

– Vi har yttrandefrihet och vi har mötesfrihet i Sverige. Alla forskare har rätt att föra fram sina åsikter och vara en del av samhällsdebatten, men att syssla med civil olydnad, bryta mot lagen eller påverka eller hindra andra människors frihet genom olika handlingar – då passerar man en gräns, säger Mats Persson.

Esther Hauer bärs ut efter sin aktion på hotell Marriott, där regeringen kallat till klimatmöte.
Bild: Sara Mac Key

Så länge forskaren håller sig inom lagens gränser är det alltså fritt fram för forskaren att föra fram sina åsikter, enligt Mats Persson. Men på universitet och högskolor i Frankrike och Danmark har aktivism bland forskare och lärare nyligen uppmärksammats som ett problem. Danska Folketinget har också uppmanat rektorer att se till att överdriven aktivism inte förekommer på lärosätena.

– Vi har inga sådana planer just nu. Vi följer frågan noga, och vi har förtroende för att svenska universitet och högskolor hanterar detta på ett bra sätt, säger Mats Persson.

Forskarna i Scientist Rebellion och Researchers Desk tycks inte oroa sig över att tappa i förtroende. Tvärtom anser de att de tar sitt ansvar genom att aktivt varna allmänheten. De flesta vi träffar forskar själva i frågor som rör miljö och klimat, med undantag för Esther Hauer.

– Men som forskare är jag van att bedöma evidens, och jag vet tillräckligt mycket om klimatfrågan för att vara djupt oroad. Vi ser också ett värde i att organisera forskare från många olika kunskapsområden, säger Esther Hauer.

Aktivism – ett för snävt begrepp

Alasdair Skelton är professor i geokemi och petro­logi vid Stockholms universitet. Han är också ordförande i Researchers Desk. Han ser sina båda roller som olika medel för att få fler att ta till sig allvaret.

– Som ordförande i Researchers Desk skulle jag kunna kallas för aktivist, men ordet har fått en felaktigt snäv betydelse. Aktivism kan vara allt från forskning till undervisning och samtal med allmänheten om klimatkrisens allvar. Som jag ser det ökar aktivismen förståelsen för klimatkrisens allvar och leder på så sätt till omsorg om planeten och allt som lever på den, säger Alasdair Skelton.

När Greta Thunberg tog studenten i somras slutade hon att skolstrejka. Några månader senare dömdes hon för första gången till dagsböter efter att ha blockerat trafiken i en oljehamn tillsammans med andra klimataktivister. Under rättegången hänvisade hon till nödvärn med anledning av klimathotet, men rätten fann det inte förenligt med brottsbalken. 

Utomlands har flera forskare dömts för sin aktivism, men i Sverige kan Esther Hauer och Magnuz Engardt bli några av de första. Hon väntar fortfarande på rättegång efter en aktion på Bromma flygplats där hon protesterade mot inrikesflyget. Han är kallad till tingsrätten i höst efter att ha blockerat en väg i centrala Stockholm. Han kommer med största sannolikhet att dömas till dagsböter för ohörsamhet mot ordningsmakten.

– Jag är egentligen en lojal, försiktig och ganska räddhågsen person. Jag har stort förtroende för polisen och rättsväsendet och tycker att de gör ett jättebra arbete. Men jag är beredd att ta den smäll som eventuellt kommer för jag tycker att klimat- och biodiversitetsfrågorna är så viktiga, säger Magnuz Engardt.

På Kungsholmen ska regeringens nationella klimatmöte snart börja. I foajén minglar politiker med företrädare för näringslivet. Den enda forskaren på plats är John Hassler, professor i nationalekonomi, som senare i juni ska komma att utses för att utreda regeringens klimatpolitik, och som också råkar vara bror till Björn Hassler. Utanför byggnaden sammanstrålar aktivisterna från fontänaktionen med hundratals andra demonstranter. Här finns exempelvis representanter för Extinction Rebellion, Greenpeace, Fridays for Future och Rebellmammorna.

Bärs ut av polisen

En cyklist är irriterad för att demonstranterna blockerar hans väg. En förbipasserande bilförare tutar och applåderar åt klimataktivisterna. Strax före klockan nio rusar Esther Hauer rakt in i minglet med en stor banderoll. För att få tillträde till hotellet har hon själv bott där i natt. Hon och hennes kollega ropar att forskningen är tydlig och att det måste göras mer i klimatfrågan. Minglarna noterar dem knappt, utan pratar vidare som om inget har hänt. Förutom ordningsvakter och poliser är det bara en person som kommer fram till aktivisterna. Han frågar om han får ta en selfie, vilket han får. Det är klimatdebattören Mattias Goldmann, som grundat initiativet 2030-sekretariatet med målet att Sverige ska nå sina klimatmål till år 2030.

Aktivisterna uppmanas att gå därifrån, men står kvar. Då kommer två poliser och bär ut dem i stället. Utanför byggnaden jublar ett hundratal demonstranter när de får syn på sina vänner. Efteråt har Esther Hauer ont i armen, men hon har blivit buren på liknande sätt förut. Hon vet att det kommer att gå över om någon dag. Hon har svårare att smälta att människorna inne på regeringens klimatmingel var så ointresserade av vad hon hade att säga.

– Det var som om vi inte fanns. Som om att vi inte ens stod där, säger Esther Hauer.

Hon blir inte gripen. I stället ser hon fram emot att äta middag med sonen på kvällen. Sedan kommer hon på att hon sagt ja när han frågat om han fick sova borta ikväll. Hon ville inte göra honom orolig ifall hon inte skulle komma hem.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag

– Jag har tre barn som helst skulle vilja att någon annan gjorde det här. Inte mamma. Det kan låta som att det bara är skoj och kul att vara aktivist, men det är tungt också. Egentligen är det mest tungt, men jag har faktiskt inte klimatångest. Jag känner att jag gör vad jag kan för klimatet, och det hjälper, säger Esther Hauer.

Efteråt konstaterar Stockholms stad att fontänaktionen kostar skattebetalarna 30 000 kronor. Då ingår kostnaden för både vatten och själva saneringsarbetet. Redan samma dag töms det röda vattnet ut och ersätts med nytt.

– Betong är ett poröst material. Om vi inte åtgärdat problemet snabbt hade alla fontäner kunnat få en permanent röd ton, säger Peter Jensen, teknisk förvaltare på trafikkontoret i Stockholms stad.

Fontänvattnet är samma vatten som rinner i våra hushållskranar. Sammanlagt fyller trafikkontorets personal på med 1 000 kubik­meter nytt vatten, en miljon liter, i de aktuella fontänerna.

– När man nu pratar om att värna miljön borde man kanske inte förstöra dricksvatten, säger Peter Jensen.

Samhälle & kultur

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor