Fula ord?

Nyligen läste jag om en diktantologi från 1957. Den heter Den mörke brodern: Negerlyrik i urval av Artur Lundkvist och är utgiven i FIB:s lyrikklubb.

Det är intressant att läsa dessa manliga poeter från Karibien, Brasilien och Afrika, som själva kallar sig negrer, nu när ”neger” har blivit ett fult ord som inte får användas. Yngre människor i Sverige tycks tro att ”neger” alltid har varit ett pejorativt ord, men då har de inte hört Martin Luther King som alltid talade om den grupp han själv tillhörde som ”negroes”.

Fenomenet att betrakta vissa substantiv som fula hänger väl ihop med att det de betecknar anses fult eller skamligt. Det skulle i så fall vara fult att vara neger. Detta måste då döljas, liksom psykiskt sjuka människor måste döljas genom ändringar av namnen på deras sjukhus: hospital, sinnessjukhus, mentalsjukhus, psykiatrisk klinik. Halveringstiden på ord är kort, så namnbytena behöver ske ofta om de ska få önskad effekt.

Det är inte lätt för språkvårdare att hänga med. I elfte upplagan av Svenska Akademiens Ordlista (1986) anges ”neger” utan kommentar. I tolfte upplagan (1998) anges ordet med kommentaren ”något nedsättande”. I trettonde upplagan (2006) förklaras ”neger” som ”person med mörk hy och afrikanskt ursprung”, åtföljt av kommentaren ”kan uppfattas som nedsättande”.

Språkvårdaren Catharina Grünbaum beklagar i sin bok Språkbladet att det inte finns någon bra synonym att ersätta ”neger” med. Hon skriver: ”Hela frågan om hur man benämner människor med olika hudfärg är dessvärre infekterad av gammalt förtryck och ny politisk korrekthet. Det finns ingen neutral uppsättning ord för att tala om folk med mörk hudfärg som inte kan föras till gruppen svarta, men det skulle behövas. Ibland skriver vi om folk just på grund av deras hudfärg – för att de särbehandlats på ett eller annat sätt.”

Det blir lite lustigt när man säger att personer som president Obama eller förre utrikesministern i USA Colin Powell är ”svarta”. Ett fördomsfritt sinne måste ju se att deras hudfärg är långt ifrån svart. Utvisningen av n-ordet, som man säger i USA, har lett till en mängd krumbukter. Man talar om ”afro-amerikaner”, senare omdöpt till ”african-american” i USA, men detta har också sina begränsningar. Grünbaum berättar en anekdot om Desmond Tutu, som en gång fick frågan hur det kändes att som african-american ta emot Nobels fredspris. ”Jag är inte amerikan”, svarade Tutu.

En annan beteckning som används ibland är ”icke-vit”, men det antyder att det normala är att vara vit, så det är inte heller så bra.

Man kan fråga sig varför vi måste prata om vilken hudfärg eller andra kroppsliga kännetecken som människor av olika ursprung har. Är det inte bättre att diskret tiga om detta. Nej, åtminstone inte alltid. Utöver det skäl som Grünbaum anger – att vi skriver om dem som blir illa behandlade på grund av dessa kännetecken – kan jag se två anledningar: De som kämpar för en viss grupps rättigheter, som exempelvis Martin Luther King gjorde, måste kunna kalla sin grupp för något. King kallade dem ”negrer”. Det finns också ett medicinskt skäl att beakta skillnader mellan raser (ja, jag vet att även detta är ett fult ord, men det behövs, för det finns ännu ingen bra synonym). Människor av olika ursprung har olika känslighet för sjukdomar – och för läkemedel. Tar man inte hänsyn till det, kan de känsligaste råka illa ut.

I Artur Lundkvists diktantologi handlar mycket om förtryck, men det finns också en del stolthet över att vara neger. Och ordet ”neger” är det ingen som väjer för. ”Neger, o neger!” heter en dikt av Jorge de Lima. Om han inte fick använda ”neger”, vad skulle dikten heta då? En dikt av Regino Pedroso börjar: ”Neger, svarte broder, du finns i mig: tala!” Även orden ”negress” och ”mulatt” förekommer ganska flitigt.

Ingen kan rimligen tro att Artur Lundkvist, som gjorde så mycket för att översätta och introducera författare från andra världsdelar, var rasist i ordets egentliga bemärkelse. Ingen kan heller tro att de mörkhyade författarna själva var rasister för att de använde ordet ”neger”. De tyckte säkert inte att det var något fel på att vara neger. Det som var fel var väl hur icke-negrer uppfattade och behandlade dem. Men hjälper det verkligen att bannlysa ett ord för att få stopp på det?

Om ”Den mörke brodern” skulle ges ut i dag, så undrar jag hur språket i den skulle låta. På politiskt korrekt svenska skulle nog boken förlora sin ’själ’. Och om den befintliga översättningen gallras ut från biblioteken, går vi miste om värdefull litteratur.